.

Jag gjorde för ett tag sen min topp 10 bästa trummisar. Det var sjukt jobbigt att avgöra vilken man tyckte bäst om och vilken som inte skulle få hamna med på listan ens. Men nu har jag kapat listan på mitten och gjort om den till Mina bästa gitarrister.
Reglerna är enkla. Den gitarrist som jag tycker är bäst är den som vinner. Själva listan är svårare att göra. Men vi börjar.

Plats nr. 5



Slash

Han känns mer eller mindre självklar att ha med på min lista. Han är en kille som förtjänar all ära han kan få. Han är en legendar redan nu och kommer att bara bli större. Hans solo album är riktigt bra.



Plats nr. 4


Jimi Hendrix

En man som visste vad han gjorde. En riktigt grym gitarrist som har satt sitt namn säkert på Rockhimlen. Han var bäst på sin tid och skulle även hållit nu.

Plats nr. 3


James Hetfield

Metallica har aldrig tillhört till mina favorit band. Men dom som påstår att dom är dåliga är musikaliskt obegåvade. Dom här killarna vet vad dom gör. Mest imponerad är jag över sångaren och gitarristen James Hetfield. Att man kan vara så snabb på gura och samtidigt bemästra sången som han gör är imponerande.

Plats nr. 2


Tom Morello

Tom hade knipit första platsen om det inte hade varit så att en minst lika duktig gitarrist inte även hade varit sångare i sitt band. Men Tom Morello har varit med i två stora band, Rage Against the Machine var hans stora genombrott. Med sina sjuka riff och vansinniga teknik med gitarren tog han världen med storm. Audioslave var resultatet av när man tog Soundgardens sångare och alla musiker från R.A.T.M. Kolla in några live klipp med Morello och tappa sedan hakan.

Plats nr. 1


Matthew Bellamy

En kille att beundra. Lärde sig att spela gitarr från trummisen i samma band. Sen har Muse vuxit och blivit ett av dagens stora band. Bellamy är inte bara gitarrist i bandet utan även sångare. Han teknik med dessa två platser i bandet är helt osannolik. Karln har inte bara lärt sig använda gitarren helt osannolikt, utan kan även sjunga nå helt omänskligt bra. Låten Plug in Baby är värd att lyssna på.

Jag har kompisar och närstående som delar ett lika stort musikintresse som jag gör. Så det är alltid lika roligt att diskutera nya skivsläpp med t ex Johan och Jens. Angående den här skivan som jag tänkte skriva om nu så verkar det som att samtliga tre är inne på samma spår.



Rise Against släppte nytt material i mitten av Mars. Mitt intresse inför släppet svalnade rätt drastiskt och jag lyssnade inte på den på en gång. Men efter att ha lyssnat igenom den så visste jag inte vad jag skulle tycka.
Ingen låt var någon besvikelse, men samtidigt var det ingen låt som stack ut från resten heller. Öppningsspåret kändes igen. Jag tycker att dom alltid har samma typ av öppnigsspår. Sen kändes resten av skivan som en transsportssträcka. Svisch så var den förbi.

Jag väntade ett tag till med att lyssna på den. Sen försökte jag gotta ner mig i några låtar. Men ingen av dom känns som någon ny Prayer of the Refugee.
Jag påstår inte att skivan är dålig. Rise Against gör det dom är bäst på. Meningsfulla och politiskt tvivlande texter. Punk som får en att inte kunna stå still. Det märks mycket väl på den här skivan att dom har blivit med radiovänligare och mognat genom åren. Men jag saknar ändå energin och aggressiviteten som dom hade på sin skiva Songs from the Siren Culture. Det är en bra skiva, men inte mycket mer än så.

Det bästa spåret enligt min meningen är iallafall ett bevis på att Rise Against är bland dom bästa på det dom gör. Bra texter med en medryckande och kraftig refräng.

Bästa Spår