Me like when you wave that Anti-flag!
Anti-Flag formades redan 1988, men bestod då bara av gitarristen Justin Sane och trummisen Pat Thetic. Ett antal gitarrister och basister passerade genom bandet och först 1993 anslöt sig Andy Flag på bas. Genombrottet kom dock då bandet gjorde en livespelning på den lokala radiokanalen WRCT i Pittsburgh. Tillsammans med Andy Flag på bas gjorde bandet två turnéer mellan åren 1995-1996. Kort efter att den andra turnén var avslutad lämnade Andy Flag bandet då han och Justin Sane inte kunde komma överens. Trots att Anti-Flag saknade basist släpptes det första albumet Die For The Goverment 1996.
Nyåret 1997 värvades Chris Head in på bas för ett par spelningar, och snart blev han permanent medlem i bandet. Men då han egentligen var gitarrist tyckte de övriga medlemmarna att det var dumt att ha kvar honom på bas och det var då han fick övergå till att spela andra gitarr. Istället tog Jamie Cock över på bas men lämnade bandet hon också redan 1999. Jamie Cock ersattes av ett entusiastiskt fan som insisterat att få spela tillsammans med de övriga i Anti-Flag. Hans namn var Chris Barker men tilldelades smeknamnet #2 eftersom det redan fanns en Chris i bandet. Med hjälp av honom kunde Anti-Flag släppa sitt tredje album, A New Kind of Army 2000 mötte Anti-Flag Fat Mike, och han erbjöd dem att ge ut en skiva genom hans skivbolag Fat Wreck Chords. Skivan släpptes följande år och fick namnet Underground Network. Efter att den fjärde skivan hade släppts valde Anti-Flag att ge ut ett album genom sitt egna skivbolag, A-F Records. 2002 släpptes deras femte skiva Mobilize. Det var samma år som Anti-Flag turnerade i Europa för första gången tillsammans med Millencolin. The Terror State släpptes 2003 och var den första skivan som riktade stark kritik mot George W. Bush-administrationen bland annat i låten Turncoat där USA:s president anklagas för att vara både en mördare och lögnare. Den sjunde skivan släpptes 2006 och fick namnet For Blood and Empire vars låtar är koncentrerade på George W. Bushs krig mot terrorismen. Det är den första skivan som släpptes genom ett större skivbolag, RCA records.
Den här låten har min goda vän Jäänz tipsat mig om.
Best from the best! Plats 2.
Sen så har dom en förjävla skön stil och svar på allt, The Hives är och kommer vara ett band som betyder mycket för mig.
Sen så har den här låten alltid känts som en speciell låt. Lika svårt som det var att välja låt till Billy Talent blir det att välja låt här. Men jag skulle ångra mig fruktansvärt om jag valde någon annan än den här,
Nya skiva på G!!
Best from the best! Plats 3.
Billy Talent är inne i studion och jobbar med sitt fjärde album. Nu är det dags att spräcka teorin om att band bara kan göra tre bra skivor!! Det här bandet håller jag varmt om hjärtat. Allt dom gör faller mig i smaken.
Är bra nervös inför den fjärde skivan. Hoppas att den är bra! Men iallafall så har dom en massa andra bra låtar. Känns sjukt svårt att välja en. Men det blev den här bara för att videon är så förbannat cool!!
Hoopas att den faller er i smaken!
Best from the best! Plats 4.
Rise Against har sen sin debut för en herrans massa år sen givit sina fans punk i hårdaste laget, allsångslåtar när man bara knyter näven i luften och skriker ut sin lycka, lugna akustiska ballader, snabba dubbeltramps dängor och klockrena hits!
Men den här har nog borrat sig längst in i mitt hjärta av alla deras verk.
Fruktansvärt bra text till en helt underbar låt!
Best from the best! Plats 5.
Det här är mitt val till listan.
Best from the best! Plats 7. Rise from the ashes.
Men inget mer hördes. Tills nu! Refused har äntligen rest sig ur askan för att ge deras sista verk The Shape of Punk to Come det avslut som det vart berövat på. Dom ska göra en comeback turneé, nog den viktigaste och mest behövliga comeback från vilket band som helst kan jag känna,
Fansens böner har blivit hörda.
Same band, new noise!
Best from the best! Plats 8.
Spelar ingen roll om vi sitter fyra vänner på en förfest i Sundsvalls innerstad i lägenhet med människor som vi lärde känna för två timmar sen, sitter och pratar och dricker i godan ro. Om någon spelar den här låten så slår vi armen runt polarens axel och sjunger för full hals.
Det här är enligt min mening Ånges bästa band.
BLOWBALL!
Best from the best! Plats 9.
Kill Kill Pussycat! Håller nu på med sin debutskiva som nog många ser fram emot. Låten är ösig och texten är riktigt bra. Därför platsar dom in på listan. Framtiden ser ljus ut för det här bandet!
Årets Chock Comeback
Om 2012s comeback är en sjunde Star Wars film så är 2011s comeback en åttonde Polisskolan film.
Förra årets comeback var Blink182.
Det här är 2012s Comeback som ska uppträda på Way Out West!
Bevis finns här nedanför.
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/musik/rockbjornen2011/article14188055.ab
Evigt letande
Dallas Green
Dallas är en tatuerad skatare ifrån Kanada. Som även har producerat musik åt några hard core band. Så när man lyssnar på City and Colours kan man knappt tro att det är han som står bakom all musik på skivorna. skulle ni själva kunna tro att en man som ser ut så här
skulle kunna tänka sig att spela in en skiva med enbart aukustiska låtar. Mannen har testat på det mesta inom musiken och jar hoppas att han får den credd som han förtjänar.
Min kusin tipsade mig om den här låten och jag tycker den är fruktansvärt skön.
Bara för att visa vilken kontrast det är mellan gruppen Alexisonfire och City and Colour så lägger jag upp en av deras spelningar också.
Skrivkramp försvunnen delvis/Lokala förmågor #3
Jag pratar om Kill Kill Pussycat!
Gruppens musikstil är helt i min smak. Man hör influenser från The Hives, Gluecifer och Hellacopters framförallt. Nu när två av dessa grupper lagt ner så känns det bra att nya band med samma känsla är på uppsving. Det som gör K!K!P! speciella, att sticka ut från mängden är deras teknik i att skriva texter. Låttexter blir ofta att beskriva en känsla eller ta upp tunga ämnen. Några av K!K!P!'s texter beskriver situationer och känslor på ett sätt som bara Blink 182 kunde göra på sin storhetstid. Ta vara på detta grabbar. Krångla inte till det och keep up the good work!
Gruppen består av Victory Awsome, Glenn Jeltzin, Matz-Fredrik Kosminsky, Humas Arnoldsen och Jesse Thunders. Dom kommer att uppträda på Aveny i Sundsvall den 19e November. Om du bor i Sundsvall eller i närheten av Sundsvall så missa inte detta för fan! om du bor en bit ifrån Sundsvall så ta ledigt, säg upp dig, driv förtaget i konkurs, ta ut semester eller det som krävs för att hinna till Sundsvall och se deras framträdande.
Det enda jag gruvar mig över är att jag missade att köpa bandets Håkki-designade t-shirt. Så om någon läser det här och sitter med två såna t-shirtar. Tveka inte att göra en god gärning. Här får ni lite smakprov av vad bandet kan prestera!
The Prince of The Hot Traxx Palace
Robot Girl
Vaknar till liv
Det ser jag fram emot att lyssna på. Ska tycka till om den inom kort.
Frustration
Nä frustrationen bottnade i att när man skulle börja prata musik med någon, som jag tycker om att göra. Så vart det ju den stora frågan vilken låt som var ens favorit med Millencolin, eftersom att det var bandet på allas läppar just då. Svaret var så gott som jämt E20 Norr. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Den låten var ju gjord på en engelskskriven låt från samma band! Om dom ändå hade gjort en helt ny svenskskriven låt och inte försvenskat en redan existerande låt. Droppen var ju att nästan ingen hört den engelska versionen.
Galen vart jag. Så nu flera år efter så ska jag göra klart en gång för alla. Den här var bättre och före E20 Norr!
Men albumet som kom då i all detta kaos var ett bra album, inte det bästa men ändå ett bra. Millencolin var som störst under 90-talet och turnerade världen över. Samtidigt som dom gjorde succé ifrån sin hemstad i Örebro så växte sig hardcore-gruppen Refused i samma takt i sin hemstad Umeå.
Bandet har släppt 7 studioalbum genom åren och ett samlingsalbum med en massa sidospår och liknande. Mitt favorit album heter Pennybridge Pioneers. Men låten som jag tänkt tipsa om var väldigt populär under högstadiet. Inte lika poulär som E20 Norr. Men det är under min värdighet att tipsa er om den låten. Nej, min favorit från albumet Home from home är den här.
Sidospår
Hans första album med Foo Fighters är There is Nothing Left To Lose. Inte den bästa skivan dom gjort men däremot så gjorde en ett bra avslut i bandet som han lämnade. Det var inte mindre än punkbandet
No Use For A Name.
Det bandet lyssnade jag bra mycket på när jag var yngre och gled runt på min älskade skateboard.
Albumet som han avslutade innan han tackade för sig heter More Betterness! och är min personliga favorit från det bandet. Låten som jag tänkte tipsa er om heter Life Size Mirror.
Det är en jäkligt skön låt som för tankarna tillbaka till den tiden då det var skateboarden som gällde fullt ut.
Comeback!
Första album recensionen
Rise Against släppte nytt material i mitten av Mars. Mitt intresse inför släppet svalnade rätt drastiskt och jag lyssnade inte på den på en gång. Men efter att ha lyssnat igenom den så visste jag inte vad jag skulle tycka.
Ingen låt var någon besvikelse, men samtidigt var det ingen låt som stack ut från resten heller. Öppningsspåret kändes igen. Jag tycker att dom alltid har samma typ av öppnigsspår. Sen kändes resten av skivan som en transsportssträcka. Svisch så var den förbi.
Jag väntade ett tag till med att lyssna på den. Sen försökte jag gotta ner mig i några låtar. Men ingen av dom känns som någon ny Prayer of the Refugee.
Jag påstår inte att skivan är dålig. Rise Against gör det dom är bäst på. Meningsfulla och politiskt tvivlande texter. Punk som får en att inte kunna stå still. Det märks mycket väl på den här skivan att dom har blivit med radiovänligare och mognat genom åren. Men jag saknar ändå energin och aggressiviteten som dom hade på sin skiva Songs from the Siren Culture. Det är en bra skiva, men inte mycket mer än så.
Det bästa spåret enligt min meningen är iallafall ett bevis på att Rise Against är bland dom bästa på det dom gör. Bra texter med en medryckande och kraftig refräng.
Bästa Spår
Riktig rivstart!
Det tredje blogginlägget på en dag!
Det har varit en dag full med musik! Det har snackats musik på jobbet, lyssnade på musik till/från jobbet. Lyssnade på musik när jag var hemma och sen har jag snackat musik med min gode vän Jäänz!
Den här låten är tagen från hans punk-lista på Spotify!
5 Snabba fakta om: Alkaline Trio
1. Bandet består utav tre medlemmar.
2. Sen starten 1998 har bandet hunnit med att släppa 7 album.
3. Sångaren Matt Skiba gäst-sjunger i Rise Against låt Hairline Fracture på deras skiva Appeal to Reason.
20110315
20110315 Kom ihåg det!
Men nu kanske ni undrar varför dessa siffror är så viktiga? Åtta siffror som inte verkar vara så speciella.
Men om jag gör så här då: 2011-03-15.
Säger det er nånting nu då? Om inte så har ni ingen musik smak.
2011-03-15 så släpper Rise Against sitt nya album!
Sådär ja! Nu har ni något att längta till.
Smakprov på deras nya skiva Endgame finns på deras hemsida.
Det enda jag kan locka er med är det här!
Mycket bra tips
Keep up the good work!
Nu ska jag i gengäld lägga upp ett underbart låttips.
Rise Against är ett punkrock-/melodisk hardcore-band från Chicago bestående av Tim McIlrath, Joe Principe, Brandon Barnes och Zach Blair.
Bandet bildades 1999, då under namnet Transistor Revolt, av resterna från 88 Fingers Louie och Baxter, två band som dog under slutet av 90-talet. De ursprungliga bandmedlemmarna var av Tim McIlrath (sång), Joe Principe (bas), Tony Tintari (trummor) samt Dan Precision (även känd som Mr. Precision) (gitarr). Denna sättning producerade år 2000 själva sin första demo, vilken även den gick under namnet Transistor Revolt. Tony Tintari blev ersatt av Brandon Barnes efter inspelningen av demon, men den gav dem ett kontrakt hos skivbolaget Fat Wreck Chords genom vilket de släppte sina två första riktiga album, The Unraveling (2001) och Revolutions Per Minute (2003), samtidigt som de bytte till sitt nuvarande bandnamn - Rise Against.
Under 2001 försvann Mr. Precision från bandet och blev istället ersatt av Todd Mohney. Efter Revolutions Per Minute flyttade bandet till Dreamworks Records där de spelade in sitt tredje album - Siren Song of the Counter Culture. Dock snappades skivbolaget upp av Universal Music Group och Rise Against hamnade till slut under ett systerbolag vid namn Geffen Records där de slutligen kunde släppa Siren Song of the Counter Culture i augusti 2004, dock utan Todd Mohney som fick lämna till förmån för Chris Chasse. En nyproducerad upplaga av The Unraveling släpptes, genom Fat Wreck Chords, ett år senare. Deras fjärde och näst senaste album, The Sufferer and the Witness, släpptes den 4 juli 2006 och var det tionde mest sålda albumet enligt Billboard 200. Lagom till jul samma år, närmare bestämt den 5 december, släpptes en DVD som heter Generation Lost med live-material samt en dokumentär rörande bandet och dess medlemmar. Chris Chasse tog avsked på grund av den växande pressen och ett fullspäckat turnéschema och istället tog Zach Blair, tidigare medlem av Only Crime, hans plats i bandet.
Den senaste skivan heter Appeal To Reason och släpptes den sjunde oktober 2008. Den 13 augusti 2009 gjorde Rise Against sin första spelning i Sverige på Restaurang Trägår'n i Göteborg under festivalen Way Out West. Själv så såg jag deras spelning när de spelade den 30 oktober 2009 på Arenan/Fryshuset i Stockholm.
Den 14 september, enligt gitarristen Zach Blair, har Rise Against börjat spela in sitt sjätte studioalbum och kommer att släppas 2011.
Låten jag tänker tipsa er om kommer från deras bästa skiva Suffer and the Witness. Den släpptes som singel och jag tycker att det är deras bästa låt som gjorts. Enjoy!
Rise Against - The Good Left Undone
