.

Jag har kompisar och närstående som delar ett lika stort musikintresse som jag gör. Så det är alltid lika roligt att diskutera nya skivsläpp med t ex Johan och Jens. Angående den här skivan som jag tänkte skriva om nu så verkar det som att samtliga tre är inne på samma spår.



Rise Against släppte nytt material i mitten av Mars. Mitt intresse inför släppet svalnade rätt drastiskt och jag lyssnade inte på den på en gång. Men efter att ha lyssnat igenom den så visste jag inte vad jag skulle tycka.
Ingen låt var någon besvikelse, men samtidigt var det ingen låt som stack ut från resten heller. Öppningsspåret kändes igen. Jag tycker att dom alltid har samma typ av öppnigsspår. Sen kändes resten av skivan som en transsportssträcka. Svisch så var den förbi.

Jag väntade ett tag till med att lyssna på den. Sen försökte jag gotta ner mig i några låtar. Men ingen av dom känns som någon ny Prayer of the Refugee.
Jag påstår inte att skivan är dålig. Rise Against gör det dom är bäst på. Meningsfulla och politiskt tvivlande texter. Punk som får en att inte kunna stå still. Det märks mycket väl på den här skivan att dom har blivit med radiovänligare och mognat genom åren. Men jag saknar ändå energin och aggressiviteten som dom hade på sin skiva Songs from the Siren Culture. Det är en bra skiva, men inte mycket mer än så.

Det bästa spåret enligt min meningen är iallafall ett bevis på att Rise Against är bland dom bästa på det dom gör. Bra texter med en medryckande och kraftig refräng.

Bästa Spår