.

Gokväll allihopa!

Nu har jag tänkt göra en liten följetång i min blogg. Man vill ju dela med sig av en hemorts förmågor. Sen känns det ju riktigt skönt när alla banden är jäkligt bra också. Det här bandet som jag tänkt skriva om nu är en vålnad eller ett fenomen inom musikvärlden. Bandets medlemmar består utav min hemorts två största band. Jag har bestämt mig för att skriva om nog mitt personliga favoritband hemifrån. Blowball!

1996 startade Tomas Wallin, Mattias Larsson & Peer Blowball. Före det spelade dom i olika band med olika musikaliska stilar. Samma år släpper bandet sin första demo Jedi Masters, en 5-låtars demo kassett. Den såldes i 200 ex på mindre än ett år och bandet spelades för första gången på P3.
Året efter släpper Blowball sin första CD, Barf at the Moon. Albumet innehåller 8 låtar. Skivan säljer alla sina 500 kopior. Skivbolagen börjar att få upp ögonen för bandet, men ingenting händer.
1998 släpper bandet sin älskvärda platta Refrigerator. Bandet fortsätter i samma sköna punk-anda med låtar som My Misery och Confused (Used part II). Men skivbolagen kommer inte med något tillräckligt bra erbjudande. Trots det flitigande spelandet på radion. Bandet har ju band som Millencolin och Refused att slåss mot. Så konkurrensen om publikens gunst var inte den lättaste.

1999 lämnar trummisen Peer bandet och ersätts av C-G. Samma år ställs bandet mot, i sin karriär största motgång. Bandet förlorar dom pengar dom lagt på att göra sin första fullängdare. Studion går i konkurs och ägaren går under jorden. Men 2000 medverkar Blowball på samlingsskivan Played Out, som Tomas (Sångare och bas) har producerat. Bandet har även förstärks med Corrodeds front man Jens Westin på gitarr. 2001 är året då allt börjar ljusna för bandet. Tomas drar igång sitt skivbolag, Diesel Wing Records och bandet släpper sin tredje skiva Vibe med 5 låtar. Sen går bandet under jorden. Eftersom att medlemmarnas andra band börjar att slå igenom riktigt stort.

Men 2006 händer något efterlängtat. Efter stor efterfrågan återuppstår Blowball släpper sin fullängdsskiva Phoenix med den nyaste trummisen Niklas Källström. Dom visar att dom fortfarande har kvar sin starka punkådra och gör likt Jesus, att dom återuppstår under flera påskar efteråt och spelar live på hemorten. Men på senare tiden har även det avtagit när banden har fullt upp med andra projekt.
Men här har ni ett smakprov på deras gamla guldkorn.

Blowball - I'm Sorry

Var och tränade idag. Jag hade inte med mig min Ipod, så jag fick nöja mig med vad gymmet hade att erbjuda. Hur kommer det sig att 1 av 10 låtar på gymet ger en motivation? Själv vill jag ha något som får adrenaliet att pumpa på mig. Det får inte jag iallafall av 90-tals techno musik. Det som inte ens var bra då.

Men något som jag kan rekommendera att träna till är Alexisonfire. Dom har många bra låtar som man kan lyssna på när man gymmar. Alexisonfire är en hardcoregrupp från Ontario, Kanada bildad 2001. Namnet är menat att uttalas "Alexis on fire".

Bandet beskriver sin musik som "ljudet av ett knivslagsmål mellan två "Catholic high-school"-tjejer" (vilket är en referens till deras låt A Dagger Through the Heart of St. Angeles. Bandet kom ur undergroundscenen som "en bilolycka man inte kan sluta titta på" sent år 2001 med sitt självbetitlade debutalbum som imponerade på kritikerna och sålde guld.

Bandet har hunnit att släppa fyra album sen deras debut. 2002 släppte dom sitt sälvbetitlade album. 2004 släppte dom sitt andra album Watch Out. 2006 kom deras kritikerrosade album Crisis. 2009 kom deras senaste album Old Crows/Young Cardinals.

Denna låt som jag ska tipsa om är från deras tredje album. Det är fullt ös från början till slut. Lägg till den här i Ipoden och lyssna nästa gång som ni ska träna.

Alexisonfire - Boiled Frogs

Hejsan allihopa!

Det här bandet började jag lyssna på när jag låg inne i lumpen. Slumpen vet jag inte, men deras musik är en riktig motivationshöjare. Adrenalinet pumpar i hela kroppen. Man vill bara köra slut på sig själv. Testa att lyssna på dom här i din ipod när du tränar. Du kommer märka skillnad kan jag lova.

Bandet jag tänker rekommendera för er är Raised Fist. Det är ett hardcore-band från Luleå. Bandet bildades 1993, och namnet är inspirerat av Rage Against the Machine-låten Know Your Enemy där texten går "Born with an insight and a raised fist". Bandet har låtit sig inspirerats av old school hardcore-band såsom Gorilla Biscuits och Youth of Today liksom av den stora scenen i Norrland när de bildades, men har under tidens gång skapat sin egen stil med influenser från ett flertal andra hårda genrer.

Raised Fist består utav Alexander Hagman (sång), Marco Eronen (gitarr), Daniel Holmgren (gitarr), Matte Modin (trummor) och Andreas Johansson (bas). Bandet har hunnit med att släppa fem album sen sin start.

• Fuel (1998)
• Ignoring the Guidelines (2000)
• Dedication (2002)
• Sound of the Republic (2006)
• Veil of Ignorance (2009)

Låten jag tänkte tipsa er om kommer från bandet senaste platta. Den är fullkomligt briljant i både text och musik. Även videon är av det bästa slaget. Så jag lade upp den åt er för att beskåda.

Hade bra tillsvidare

Raised Fist - Friends and Traitors

Hallå allihopa!

jag känner lite grann att jag har tagit mig vatten över huvudet, när jag skrev att jag skulle göra en lista över mina topp 10 trummisar. Det är svårt att inte favorisera dom man valt. Men jag tycker själv att jag klarat det rätt bra.

Här har ni min tio topp lista.

10.
Chad Smith/Red Hot Chili Peppers

Den här mannen kände jag att jag var tvungen att ha med på min lista. Han har en bländande teknik bakom trumsetet. Samtidigt som han är en del av dom mest framgångsrika banden just nu. Han är även en utav dom som ser ut att ha roligt när han spelar.




9.
Aaron Solowoniuk/Billy Talent

En man som lirar i ett av Kanadas framgångsrikaste rockband. En säker och teknisk trummis som utvecklas mer och mer för varje skiva. Trumbeatet i Red Flag kan man inte stå still till.




8.
Taylor Hawkins/Foo Fighters

Taylors trumkomp låter oftast väldigt basic. Men han är så otroligt mer komplicerad än vad man kan tro. Min kompis har sagt otaliga gånger att han försökt spela efter Foo Fighters-låtar. Det går, men svetten rinner på en säger han. En begåvad trummis som även back upar Dave Grohl med sång.




7.
Joey Jordison/Slipknot, Korn och Rob Zombie

Här hamnar Rhymes etta om ni har läst deras 10 Topp av Trummisar. Han är en väldigt slipad och erfaren trummis. Men om han är lika bra som han har varit låter jag vara osagt. Han gjorde ett inhopp med Metallica istället för Lars Ulrich som är något värt att minnas. Ruggigt bra!




6.
Chris Dangerous/The Hives

Trummisen med det coolaste artistnamnet. Sen att han spelar i det bästa bandet sen, ja när musiken tog sin start är ju inte svårt att förstå. Chris kör fullt ut på alla plan. Snyggt klädd, snabbare än ljudet och kan hålla ett beat i evigheters evighet. En man värd att beundra.





5.
Daniel Svensson/In Flames

Sveriges, om inte världens bästa Metal-trummis. Han spelar i ett av dom framgångsrikaste metalbanden. Jag har sett dom live och Daniel är om intet snabbare live. Blir helt häpen när man står och ser och hör hur det smäller bakom trumsetet. Mannen är helt enorm.




4.
Travis Barker/Blink 182 och Transplants

Travis har tillhört mina favoriter väldigt länge. Nog den mest kända trummisen i världen också. Inte bara det att han är trummis i både Blink 182 och Transplants. Han har även gjort många bejublade remixar av andra artister. Med andra ord så har han fått dom låtarna att bli mer än bara lyssningsbara.





3.
Dave Grohl/Nirvana, Queens of the Stone Age och Them Crooked Vultures

Den bäste trummisen i sin genre. Även fast han är gitarrist och sångare i Foo Fighters så har han inte tappat greppet av trummpinnarna än. Han var en del utav ett av historiens mest omtalade rockband, Nirvana. Mannen har ett enormt sinne för musik. En musikgud skulle jag vilja påstå.




2.
Scott Churilla/Reverend Horton Heat

Tror inte att han är en orginalmedlem i bandet. Men på bandets live DVD, live in colour gör han ett oförglömligt trumsolo. Om ni inte redan har sett det. Se det och tappa hakan!




1.
Dominic Howard/Muse

Är lite chockad själv att Dom hamnade på plats nummer ett. Men samtidigt, han förtjänar det. Mannen hamnar lite i skymundan bakom gitarr-guden Matthew Bellamy. Men han bemästrar sin roll något otroligt. Han har allt. Teknisk, musikalisk, och säker som få. Sen har karln humor som smittar av sig på scenen.





Här har ni min lista. Är rätt nöjd själv faktiskt.

När jag skrev rubriken hade jag inte jag gjort klart för mig vilken lokal förmåga jag skulle välja. Det har jag inte riktigt gjort än heller. Min hemort är lite som Sveriges Seattle. Den musikaliska ådran strömmar lika starkt och tydligt som Ljungan gör. SÅå det finns gott om band att välja mellan. Men nu tror jag faktiskt att jag valt ett band.

Själva bandet kommer inte ifrån min hemort. Endast en bandmedlem är det. Han började som en trummis i några andra band. Men i detta band har han dragit på sig gitarren och sången. Vilket han fixar väldigt bra. Sångaren och gitarristen går under namnet Thomas Björling. Resten utav bandet består av Simon Olausson på gitarr, Erik Snickars på bas och Fredrik Lindholm på trummor.

Den här låten satt som en smäck redan efter att jag hört den första gången. Gla´punken började att sakta försvinna under 90-talet och en massa andra genrer växte sig starka. Men Loyalguard har tagit till vara på det bästa från denna tiden och tagit den tillbaka. Ett band som är på uppgång kan jag lova.

Loyalguard - I Wish

Igår var en sån dag då jag. Ja, hade en massa jävla annat för mig iallafall! Men bättre sent än aldrig. En skön låt med en massa energi i. Man rycks med på en gång av dess sköna sångare.

Snabb info. Vi kör den punktvis.

• Bandet heter Motion City Soundtracks och bildades 1997.
• Dom är ett amerikansk rock band från Minneapolis, Minnesota
• Bara två utav bandets original medlemmar är kvar.
• Gitarristen och sångaren Justin Pierre.
• Gitarristen Joshua Cain.
• Dom nya tillskotten är Jesse Johnson på keyboard.
• Basisten Matthew Taylor.
• Trummisen Tony Thaxton.
• Dom har släppt fyra album.

Låten som jag ska delge mig av har hängt med i flera år. Den håller fortfarande.

Don´t Call it a Comeback



P.S Min 10 Topp Lista över trummisar går knackigt, men framåt.

Go kväll allihopa som överlevt höstens första köldchock!

Lördagen har mest innefattat jobb. Men det är alltid skönt att komma hem efter en sån dag. Äta gott, drickar godare och mysa med min flickvän. Hon gör min dag.

Dagens låt kom jag och tänka på direkt när hösten visade sig utanför fönstret. Det är en låt med mycket känsla och allvar. Det var min kära kusin Röd som introducerade mig för den. Jag har hört gruppen förut, men inte riktigt fastnat för dem. Om man bortser från denna låt.

Gruppen heter Brand New. Bandet har hittills släppt fyra album och har inför varje album mer eller mindre bytt genre. Medlemmarna i bandet har varit fyra unga män, ända fram till 2005 då bandet fick ett tillskott utav Derrick Sherman på keyboard, gitarr och back up sång. Resterande i bandet är Jesse Lacey (sång och gitarr), Vincent Accardi (lead gitarr och back up sång), Garrett Tierney (bas) och Brian Lane (trummor).

Med det sagt så presenterar jag nu, till min kusins stora gläje.
Brand New - At the Bottom

Nu tänkte jag ta och skriva om ett av dom banden som betyder väldigt mycket för mig. Nämligen det kanadensiska rockbandet Billy Talent. Dom bildades 1993 i Mississauga, Ontario, nu bosatta i Toronto. Flera gånger har dom förklarat sin kärlek och tackat oss för den bästa kaptenen genom tiderna, Mats Sundin.

Från början hette bandet Pezz men bytte namn 1999. Namnet Billy Talent är inspirerat av gitarristen Billy Tallent (Callum Keith Rennie) i romanen och filmen Hard Core Logo. Under sin Europa-turné 2007 gjorde bandet sin första spelning i Sverige, på en i stort sett fullsatt Arenan (Fryshuset) i Stockholm den 1 mars. De spelade också på Hultsfredsfestivalen 14 juni och på Pier Pressure i Göteborg 1 juli 2007.

Billy Talent spelade en ny låt, Turn Your Back, under sin spelning på Norwegian Wood Festival. De släppte låten på Svenska Itunes 15 september 2008. Alla bandets intäkter från singeln går till Röda korset. Bandets fjärde studioalbum, det tredje under namnet Billy Talent, gavs ut i juli 2009. Albumet är producerat av Brendan O’Brien (tidigare AC/DC och Stone Temple Pilots) och en video till första singeln Rusted From the Rain, regisserad av Wayne Isham (tidigare Metallica, Bon Jovi, Avenged Sevenfold), är klar samt videon till deras andra singel Devil On My Shoulder.

 

Bandet har som sagt släppt tre album under namnet Billy Talent. När dom tidigare hette Pezz släppte dom albumet Watoosh! (1998). När dom senare skulle släppa album uder sitt nya namn så har dom valt att döpa albumen som upföljare till varandra. 2003 släppte dom det självbetitlade albumet Billy Talent. I Kanada sålde skivan tre gånger platina. Men i Sverige gick den obemärkt förbi för den stora massan. Den andra skivan som släpptes 2006, döpte bandet till Billy Talent II. Här kom det stora genombrottet i bl a Sverige för bandet. 2009 så släpptes Billy Talent III.

 

Skillnaden mellan albumen är att man hör tydligt hur bandet utvecklas. I det första så skrev Benjamin Kowalewicz (Sång) mycket om personliga tragedier. Sången blir därför väldigt intensiv och skrikig. Benjamin har i intervjuer för Billy Talent II berättat att han sökte inspiritation till texterna i tidningar och nyheter. Vilket gav ett perspektiv till tradgedin. Benjamin vart då lite mer melodisk i sin sång. Till den tredje skivan har dom valt att utveckla sitt sound lite mer och försökt breddat sig.

 

Låten som jag tänkte tipsa er om är öppningsspåret till den första skivan. I alla bands första skiva tycker jag att man kan höra en energi och ett driv som senare avtar. Men i den första låten bokstavligen exploderar bandet i ett energirus. Låten heter This is How it Goes och är en riktigt bra låt.

 

Här har ni den.

Gokväll alla läsare!

Dagen har varit fullspäckad med jobb och sysslor. Men nu när man sätter sig ner och kollar runt lite så hittar man en 10 topp lista över dom bästa trummisar. Den här listan har gjorts utav tidningen Rythms läsare. Det här fick mig att fundera över min egen 10 topp lista över bästa trummisar. Den kommer jag att lägga upp. Men tills dess får ni nöja er och begrunda över Rythms topplista.

10.


Chad Smith/Red hot chili peppers.



9.


Phil Collins/Genisis och Solo


8.



Vinnie Colaiuta/Frank Zappa, Sting och Jeff Beck.


7.



Nicko McBrain/Iron Maiden.



6.



Travis Barker/Blink-182 och Transplants.



5.



Dave Grohl/Nirvana, Foo Fighters och Them Crooked Vultures.



4.



Neil Peart (mitten)/Rush.



3.



Gavin Harrison/Porcupine Tree.



2.



Mike Portnoy/Dream Theater.



1.



Joey Jordison/Slipknot, Korn och Rob Zombie.


Jag tänker inte kommentera den här listan så mycket. Är däremot intresserad utav att höra vad ni tycker om den.
Är det någon ni saknar? Eller är det någon som ni inte tycker har nånting att göra?

Trevlig kväll på er!

Fick en uppenbarelse nu när jag satt och skulle välja vilken låt som jag vill dela med mig till alla er. Min gode vän som man nu kan hitta i Sveriges bästa stad tipsade mig om en låt för ett tag sen. Gruppen har man möjligen hört förut. Men låten känns så old school så man ryser. När jag hör den drömmer jag mig tillbaka till dom dagarna när man gled runt på gatorna med sin skateboard.

Min vän brukar kalla dom för Norges svar på Hellacopters. Gluecifer var ett norskt hårdrock/garagerock-band från Oslo, som tog sin plats på scen i 90-talets mitt fram till 2005, då bandet ställde ner instrumenten. De spelade under sina verksamma år flitigt tillsammans med svenskbekanta band som The Hellacopters och Backyard Babies. De spelade in mycket av sitt material i Stockholm och släppte alla sina skivor på skivbolaget White Jazz.

Bandet släppte så mycket som fem album under sin livstid. Sångaren Biff Malibu är den enda som har varit med från början till slut i bandet. Dom andra platserna har utbytts. Trumstolen fick en ny passagerare redan innan första skivdebuten. Bandet hann även byta ut gitarristen innan dess. När skivdebuten var ett faktum bestod bandet utav

• Biff Malibu - sång (1994-2005)
• Captain Poon - gitarr (1994-2005)
• Raldo Useless - gitarr (1996-2005)
• Danny Young - trummor, percussion (1997-2005)
• Jon Average - bas (1994-2000)

Bassisten Jon lämnade bandet vid millenieskiftet och Stu Manx gjorde bandet sällskap till slutet.

Min vän sa till mig att detta var den sista låten som bandet skrev. Så här har ni bandet sista mästerverk.





ROCK ON!

Min idé med den här bloggen var ett inspirera mina läsare med lite skön musik och att bli inspirerad. Hela tiden när jag sitter mig och ska skriva ett nytt inlägg lägger jag band på mig själv. För att inte lägga ut något som jag är helt bombsäker på att alla har hört, men som jag ändå vill skriva en snutt om.
Nu bryter jag mot det här av en anledning. Men jag har två.

1. Jag måste bara få skriva om detta band.
2. Jag tänker lite naivt och säger att alla har nog inte hört detta band.

Välj själv vilket som passar.

Men detta band har jag sett tre gånger bara i år. Men det är verkligen live som dom gör sig bäst. När man står på ett svingande golv på Aveny och ser detta 11-manna band står och ger allt som har på scenen. Så kan man inte mer än ryckas med i deras underbara rocka-svinga-tröja-tjurrusnings-musik.

I mitten av 90-talet spelades mycket musik på Stockholms ungdomsgårdar. Olika band och musikstilar ställdes mot varandra på samma scen under samma kväll. Konkurrensen om publikens uppskattning manade banden till att överträffa varandra. Vilket låter som en dröm om man står i publiken och får se band på band som försöker överträffa varandra.

Det var i denna miljö som bandmedlemmarna i Hoffmaestro & Chraa möttes, då de spelade i olika grupper. Medlemmarna höll kontakten och kom att bli nära vänner. Trots att de inte officiellt hade något band ihop jammade de ofta på fester och ute i parkerna. Det var dock först 2004 som de skapade 11-mannabandet Hoffmaestro & Chraa.

Genombrottet kom ett år senare med den publik- och kritikerrosade långfilmen Stockholm Boogie, som skrevs, regisserades och skådespelades av några av bandets grundare. Deras nyskrivna musik kom att spela en central roll i filmen.

Visst finns det många låtar som förtjänas att lyftas fram mer än just den här låten. Men den känns som det självklara valet med tanke på årets Drakbåtsfestival. Då mina nära och kära fick coverbandet att spela den här låten till mig på min födelsedag.

 

 

Låten heter Highway man och finns på bandets debutskiva The Storm.

 

igår kväll stod jag där med min flickvän i publikhavet och väntade på att bandet skulle dra igång. Förband som aldrig klev av scenen fick en att gå ut och ta en paus. Men när vi väl stå där framme och tittar på den stora svarta duken, med en stor bevingad döskalle. Så står publiken och klappar och skriker "Volbeat Volbeat Volbeat"! Ni kan se introt här nedanför.




När introt drar igång så blir det som en krock i mitt huvud. Alla dessa frågor kommer upp i mitt huvud. Vart är jag? Är jag på Wembley? Är det verkligen Volbeat som jag ska se? Kan det inte vara Muse då? Sen får jag ett sms i denna stund av min kompis. "Jag tänker på Muse". Men då är det inte bara jag alltså. Till slut förstod jag att allt var bara en Deja vu-upplevelse.

Här förstår ni varför





Men annars så var spelningen jäkligt bra. Danskarna kunde verkligen röja och hade en bra set-list den kvällen. Inte många låtar som man saknade iallafall. Enda jag kunde komma på var från den nya skivan A New Day.
Min personliga favorit fick utebliva. Men en massa välkända godingar fick man höra.

En kanonkväll!

Om rocken har en röst så skulle jag säga att den låter precis som Chris Cornell. Soundgarden i all ära. Dom kom med många bra låtar som t ex Black Hole Sun. Men när mangel-maskinen Rage Against the Machine vart av med sin sångare Zack De La Rocha, föreslog producenten Rick Rubin senare att de skulle jamma med Chris Cornell för att "se vad som händer". Det hela fungerade perfekt, och man började spela in i studion i maj 2001 då man skrev 21 låtar på 19 dagar. På detta vis skapades gruppen Audioslave.
2001 slogs två supergrupper slogs ihop och skapade tre album som har gjort avstamp i musikvärlden. Gruppen hade ju en väldigt stor fördel när båda grupperna innan hade byggt upp en väldigt stor publikskara. Suceén var ett faktum med den första skivan Audioslave (2002).

Gruppen består utav Chris Cornell (sång), Tom Morello (gitarr), Tim Commerford (el bas) och Brad Wilk (trummor).
Alla dessa medlemmar bemästrar sina instrument väldigt bra. Men snäppet över dom andra är ändå gitarr-guden Tom Morello. Hans improviserade gitarr-solon har alltid fått mig att häpna. Han kan få publiken att hoppa till ett maffigt gitarr-riff för att sedan få en i chock med sina annorlunda gitarr-solon.

Jag och min kusin Röd låg och kollade på tv en kväll för länge, länge sedan. Vi hade så gott som givit upp hoppet för att Mtv skulle visa en bra musikvideo igen, någonsin. Men när kvällen var som mörkast, när julmusten började att ta slut, när ögonlocken var som tyngst så dök den här videon upp.



Låten heter Like a Stone och finns på bandets första skiva. Audioslave släppte även sedan

• Out of Exile (2005)
• Revelations (2006)

För att sedan gå skilda vägar igen.

Min käre vän, som håller på att plugga vidare inom högskola i Sveriges bästa stad, Umeå. Har länge, länge lyssnat på detta gamla punkband. När vi lärde känna varandra så hade han lyssnat på dom länge och jag fastnade själv väldigt fort för dom.
Han ringde mig för ett tag sen och berättade att Bad Religion skulle släppa ett nytt album.

Dom använder sig av enkla medel och har knappt utvecklat sig musikaliskt sen jag började lyssna på dom. Men dom känns alltid lika inspirerande och nyskapande. Dom kör på med sitt gamla sound som än idag håller.

Bad Religions diskografi är lång. Med tanke på att bandet bildades 1979, så det kanske inte är så konstigt att låtlistan kan göras lång. Att man ett tag hade enbart Bad Religion-låtar på sin mp3 är inte längre så konstigt.
Men jag ska förska att beta av hela deras alster. Nu skippar jag EP:s och samlingsalbum.

1. How Could Hell Be Any Worse? (1982)
   
2. Into the Unknown (1983)
   
3. Suffer (1988)
4. No Control (1989)
5. Against the Grain (1990)
6. Generator (1992)
7. Recipe for Hate (1993)
8. Stranger Than Fiction (1994)
9. The Gray Race (1996)
10. No Substance (1998)
11. The New America (2000)
12. The Process of Belief (2002)
13. The Empire Strikes First (2004)
14. New Maps of Hell (2007)
15. The Dissent of Man (2010)

Många bra album med många bra låtar. Känns riktigt svårt att välja bara en låt av alla dessa. Men när jag hörde den här låten första gången så vart jag så jäkla glad. Riktigt grym punklåt!
Låten är från deras bejublade album Recipe for Hate som kom 1993.

American Jesus



En låt som fortfarande håller, visst Jens?

Min flickvän satt och kollade lite på laptopen medans jag sysslade med något annat denna höst-lördag. Rätt som det är så finner hon något intressant (för ovanlighetens skull) på Nöjesbladet.



Jag valde för ett tag sen att skriva en snutt om detta svenska band som är i en rejäl uppsving i musikvärlden.
Man har valt att göra en serietidning om Johnossi. Något som jag själv tror kan slå rätt bra.
Rätt val av band att göra detta försök med. Grabbarna i bandet verkar utav artikeln att döma positiva om projektet.

Taget ur artikeln i Nöjesbladet.

Oskar ”Ossi” Bonde, som är en seriefantast själv, ser fram emot det färdiga magasinet.

– Det känns skitballt. Jag läste mycket serier när jag var liten och upp i tonåren och har även tecknat lite själv. Jag trodde aldrig att jag skulle få vara med i en serietidning.

Imorgon händer det! jag och min sambo är sjukt taggade inför imorgon. Min kusin från Östersund, lillasyster med pojkvän och våra två kompisar från Ånge kommer och ska göra oss sällskap till en troligtvis grym konsert!
Det här bandet har som System of a Down ett väldigt eget och speciellt sound. T o m dom danska bandmedlemmarna själva vart väldigt överraskad när dom fick sån respons. Själv är jag inte ett dugg förvånad, dom har blandat genrer som dom bemästrar och fått fram ett grymt resultat.

Jag pratar om det band som vårt lilla, lilla grannland kan vara riktigt stolta över, nämligen Volbeat.

Dom jämnförs gladeligen med en massa olika band. Bandets sångare Michael Poulsen, har låtit inspirerat sig utav kanske dom två största stjärnorna i musikhistorien, Johnny Cash och Elvis Presley. Michael har låtit sig tatuerat en porträttbild av Elvis på sin arm. Bandet bildades 2001 och har sen dess gjort fyra imponerande album, The Strenght/The Sound/The Songs, Rock the Rebel/Metal the Devil, Guitar Gangsters & Cadillac Blood och årets skivsläpp, Beyond Hell/Above Heaven.

Den här låten hoppas jag att dom öppnar med när vi står där och ska få höra detta underbara band.
Man vill bara dansa när man hör den.

Låten heter The Human Instrumental.

Det skulle vara intressant och höra vad just ni sitter och lyssnar på för låt här i höstmörkret. Vad tycker ni är bra? Vad får er att känna ro nu när hösten verkligen är här och vi bara sitter och väntar in vintern?
Min kusin som går under färgen Röd, tycker att hösten är vacker med alla sina färger. Själv känner jag bara att jag längtar mer till vintern så man kan slippa all snål kallblåst.

Denna grupp är från Sverige och vart Årets grupp 2009. Dom har ett härligt, men samtidigt dystert sound till sina texter. Deras bandnamn kommer faktiskt från duons två egna namn. John Engelbert på sång och gitarr och Oskar "Ossi" Bonde på trummor. Tillsammans bildar dom gruppen Johnossi. Killarna var endast 12 och 15 år gamla när dom började att spela med varandra. Åren gick och publiken växte sig stadigt inom Sveriges ramar.

I somras var första gången som jag fick se dom. Jag trodde inte att två personer kunde ha en sån energi på scenen som dessa två hade. Nu i höst gör dom en liten turneé igen. Se dom om ni vill se ett tvåmanna band med energi som ett lokomotiv.

Min höst-låt heter Man must dance.

I september 2008 så var det första gången som jag skulle få se ett band som både jag och min kusin fattat mycket tycke för den senaste tiden. Spelningen var så pass bra så vi tog med oss en massa människor nästa gång dom kom till Sverige.
Jag och mina två kusiner packade våra väskor och åkte ner för att ta det lugnt i Stockholm och kolla på Coldplay. Ett brittiskt band som har släppt fyra fantastiska album. Det kändes smått overkligt när vi klev in i Globen och började söka efter våra platser.
Förbandet minns jag inte i denna stund var det hette, men det är väl aldrig särskilt tacksamt att vara förband åt ett så pass stort band som Coldplay. Chris Martin har enligt mig en av dom bästa sångröster på denna jord och är en grym musiker.
Förbandet klev av scenen och roddarna sprang och slet i sladdar och kablar och rullade bort det lilla trumsetet som använts och drog fram ett som såg ut att vara dubbelt så stort. Dom påminde mig lite grann om mössen i Askungen. Ordnar inför den stora galakvällen åt en grupp som slitit hårt att komma dit dom är idag.
T ex så hade en trummisen, Will Champion aldrig spelat trummor innan han började i bandet. Han hade börjat sin musikaliska karriär med en gitarr, sedan övergått till bas och piano. Nu bemästrar han ett helt annat musikaliskt verk i detta stora band.
Coldplay har skapat en "alla för en"-regel som dom har blivit inspirerade utav sina konkurreter R.E.M och U2. Alla i bandet delar lika på all vinst som bandet gör och om en medlem börjar använda sig utav tyngre droger sparkas dom. Will sparkades men fick komma tillbaka till bandet efter sin problematiska period med alkohol.

Nu håller bandet på att planera och skriva kommande platta. Rykten säger att bandet skulle lägga av efter den senaste turneén. Men den vart istället en nystart för bandet som hittade glädjen i det dom gör och har åstakommit. På deras tredje suceé-album X&Y finns en låt som jämt får mig att se världen med nya ögon. Som får mig att vilja springa så fort jag bara kan och ta ett glädjeskutt.
När den här låten spelades på Globen den kvällen i September så var det magi i luften.

Fix you


Spelningen sommaren efter var också otroligt grym. Min syster fick se sin bästa konsert hittills. Hon pratar fortfarande mycket om den.
Kommer dom till Sverige igen så ska ni få ett tips.
Missa dom inte!

Nu sitter jag här i soffan med min flickvän och ska skriva mitt första blogginlägg.
Nu ska jag skriva om den låten som gav mig ideén till hela den här bloggen. Den här låten är en låt som faller i skymundan av alla dessa radiohits som pumpas ut i etern varje dag.
Låten heter Doublespeak och är gjord utav den amerikanska rockgruppen Thrice. Den förekommer på deras senaste platta Beggars. Gruppen bildades i Irvine, Kalifornien och bildades 1998.

Här har ni den



Enjoy!