Skivrecension a la grande

Jag har lyssnat och lyssnat och lyssnat. Lyssnat, lyssnat och lyssnat. Senast jag såg Coldplay live så var allt som ett stort farväl. Bandet hade gått ut i pressen och sagt att dom skulle splittras efter att deras var över. Dom gjorde t o m en live-CD som dom gav till alla som besökte avskeds-turneén.
Sen så vart det tyst ett tag. Bandet hördes det inget ifrån på ett tag. Sen efter en lång tid så satt jag och läste i tidningen. Där i en liten liten notis stod det att Coldplay jobbade på sin nya skiva. Så förväntningarna vart rätt så höga. Men nu har den kommit och jag har lyssnat och lyssnat. Här kommer den.





Coldplay
Mylo Xyloto
+++

Jag kan inte komma undan att jämföra Mylo Xyloto och dess föregångare Viva la Vida. Det känns som att dom la ner all sin kraft och själ i Viva la Vida och resultatet blev en sjukt grym skiva. Den här senaste är inte dålig. Men det känns som en korsning mellan Viva la Vida och A Rush of Blood to the Head. Skivan börjar jäkligt bra. Men sen så avtar den och blir lite ljummen. Det kan va så att mina förväntningar var lite för höga. Men samtidigt så kan jag inte låta bli att må bra som man göra när man lyssnar på Coldplay. Dom är som en feel-good film. När man sitter och lyssnar på dom så sitter man och småler. Det gör man bitvis på den här skivan också. Men sen så känns som att dom har vissa utfyllnadsspår med för att göra en fulländad skiva. Dom har vissa aukustiska spår med. Dom gör mig smått besviken. För dom lever inte upp till deras absolut bästa aukustiska låt Til' Kingdome Come.
Man ser vad dom är kapabel till att bara ådstakomma med hjälp av en gitarr. Det har dom inte gjort sen dess. Samtidigt så har dom riktigt bra låtar, som öppningsspåret Hurts Like Heaven. Hade skivan haft samma energi och känsla rätt igenom så hade den kickat alla deras andra album. Nu är den mer ett kvitto på att Coldplay har rest sig ur askan och är på väg tillbaka mot toppen av deras genre. Sen kan jag teasa er med att dom har gjort en intressant duett med en annan välkänd artist.


Bästa Spår :


Bara för att!

Red hot chili peppers släppte nyss en skiva som jag tycker själv tycker var jäkligt skön. Öppningsspåret är riktigt grymt. Sen hittade jag ett klipp med den låten tätt följd av min favorit låt med bandet. Tänkte att jag skulle dela med mig av den.



Enjoy!

Dallas Green

Dallas Green är en man som har lyckats med ett solopojekt som är det totala motsatsen till den gruppen som han var medlem i. Alexisonfire meddelade nu i Maj att dom kommer att splittras efter att Dallas känner att han vill satsa på sitt soloprojekt City and Colours.

Dallas är en tatuerad skatare ifrån Kanada. Som även har producerat musik åt några hard core band. Så när man lyssnar på City and Colours kan man knappt tro att det är han som står bakom all musik på skivorna. skulle ni själva kunna tro att en man som ser ut så här



skulle kunna tänka sig att spela in en skiva med enbart aukustiska låtar. Mannen har testat på det mesta inom musiken och jar hoppas att han får den credd som han förtjänar.
Min kusin tipsade mig om den här låten och jag tycker den är fruktansvärt skön.




Bara för att visa vilken kontrast det är mellan gruppen Alexisonfire och City and Colour så lägger jag upp en av deras spelningar också.


Inom kort

Det kommer förhoppningsvis ske en liten förändring på denna blogg. Åt det positiva hållet må jag säga. Jag känner att jag inte har hunnit blogga så pass mycket som jag velat blogga på sistone. Jag har haft dålig med tid, dålig inspiration och har haft långt mellan gångerna som jag hittat så pass bra musik som jag tycker är värd att lyftas fram.
Min lösning damer och herrar, en medbloggare! Jag har slängt ut en krok som förhoppningsvis kommer att nappas på. Eftersom att jag inte skrivit så mycket om vem jag är så kommer jag inte skriva så mycket om denna person heller. Vi båda brinner för musiken och det är det som räknas! Vi kommer förhoppningsvis att inspirera varandra lika mycket som vi kommer inpirera er. Bloggen kommer att förhoppningsvis att passa fler i smaken och musiken breddas.
Jag ser bara positivt med det här så förhoppningsvis så kommer ni att få läsa intressanta och roliga blogginlägg av den här personen väldigt snart.

MVH/ Hogaz



Skrivkramp försvunnen delvis/Lokala förmågor #3

Nu har jag haft väldigt svårt att komma på vad jag ska skriva om. Det var när jag skulle skriva vad jag tyckte om Blink 182s nya skiva. Det var lättare sagt än gjort. Men nu så är det klart. Efter det så vart det svårt att komma på något annat att skriva om. Men nu efter mycket funderingar så kom jag på att jag har haft en liten följetång där jag hissar (med all rätt!) våra lokala förmågor som gjort musik i världsklass!




Lokala Förmågor #3

Något som jag är tacksam och stolt över är att man bor i Sveriges Seattle. En ort som är som ett smultronställe med bra musiker som bildar lyckade band på löpande band. Det har jag vetat länge, men nu i Lördags fick jag se det senaste tillskottet göra det bästa framträdandet någonsin på hemmaplan. Det var röj från början till slut. Man måste varit där för att fattat hur grymt det var.

Jag pratar om Kill Kill Pussycat!




Gruppens musikstil är helt i min smak. Man hör influenser från The Hives, Gluecifer och Hellacopters framförallt. Nu när två av dessa grupper lagt ner så känns det bra att nya band med samma känsla är på uppsving. Det som gör K!K!P! speciella, att sticka ut från mängden är deras teknik i att skriva texter. Låttexter blir ofta att beskriva en känsla eller ta upp tunga ämnen. Några av K!K!P!'s texter beskriver situationer och känslor på ett sätt som bara Blink 182 kunde göra på sin storhetstid. Ta vara på detta grabbar. Krångla inte till det och keep up the good work!
Gruppen består av Victory Awsome, Glenn Jeltzin, Matz-Fredrik Kosminsky, Humas Arnoldsen och Jesse Thunders. Dom kommer att uppträda på Aveny i Sundsvall den 19e November. Om du bor i Sundsvall eller i närheten av Sundsvall så missa inte detta för fan! om du bor en bit ifrån Sundsvall så ta ledigt, säg upp dig, driv förtaget i konkurs, ta ut semester eller det som krävs för att hinna till Sundsvall och se deras framträdande.
Det enda jag gruvar mig över är att jag missade att köpa bandets Håkki-designade t-shirt. Så om någon läser det här och sitter med två såna t-shirtar. Tveka inte att göra en god gärning. Här får ni lite smakprov av vad bandet kan prestera!

The Prince of The Hot Traxx Palace




Robot Girl



RSS 2.0