.

Var jag för hård? Kan man vara för hård mot ett hårt band? Jag vet inte, men det jag vet är att jag hade fel. Jag påstod i mitt tidigare blogginlägg att The Dillinger Escape Plan bara ha lyckats gjort en bra låt. Men det vet jag nu efter att ha lyssnat på lite fler låtar att så är inte fallet.
Dom är duktiga och tekniska musiker. Kanske för duktiga och för tekniska. Det blir för tekniskt så att det blir jobbigt att lyssna i längden. Men när dom tar det lite lugnare så är faktiskt dom jäkligt bra. När dom släpper på fångremmen och lossar tyglarna så uppskattar jag dom desto mer.
Här är den låten som fick mig att förstå att det här bandet har gjort mer än en bra låt,

Vi har nu tagit oss igenom hälften av listan. Många bra låtar och grupper som bettyt mycket för mig.
Men nu tar vi ett kliv närmare the grande finale!
Det gör vi med dunder och brak. Här var det svårt att välja en låt kan jag ju lugnt säga. Dom två senaste albumen har varit som en käftsmäll rätt igenom. Men jag valde att ta från den senaste plattan. En låt med tyngd och lite lugnare tempo. Men den är så jäkla bra!
Den här ska man lyssna på när man börjar slentriana i vardagen och tveka vad man ska göra. För att citera Raised Fist själva "Don't underestimate yourself, don't sit on the xxxxxxx brake!"

Den här gruppen är konstig, underlig och fullkomligt underbara. Dom går från klarhet till klarhet. Avundas min vän Rasmus som har fått se dom här live.
När System of a Down kom med sitt album Toxicity så hyllades det till skyarna! Dom gör hård musik med texter som har en dubbelbottnad mening. Dom har hittat gränsen mellan galenskap och genialitet, sen ställt sig mitt på den gränsen.
Det sista dom spelade in var ett dubbel-album som dom släppte 2005. inte förrän 6 år senare så skulle man höra något mer ifrån dom.

Det här bandet är mötespunkten för mitt och Jens musikaliska intresse. Jag har sett dom live ett antal gånger och aldrig varit besviken. Här har vi några som kan leverera! In Flames har sån bredd inom metal så man ryser. Deras skiva Come Clarity är ett mästerverk. Men det är inte från den skivan jag har valt en låt att ta med på listan.



Fart och ilska när den är som bäst. Helt klart!

Plats nummer 18 på min lista av mina favoritlåtar av mina favorit artister handlar mer om att jag sträcker ut en hand. Jag behöver hjälp med att hitta den låten som ska in på den här placeringen.
Allt började 2006. Jag var hemma från lumpen på Träslaget. Vi var på efterbränningen. Corroded, Ånges nya band i uppsving spelade och jag fastnade för en låt totalt.
Det sägs att det är den första låten som dom någonsin gjorde. Den börjar med raderna So you would like to know, what I do when you are not around. Förbannat bra låt! Jag köpte deras demo den kvällen, men med åren så har den kommit bort. Nu behöver jag hjälp med att komma över den igen.
Den låten är min nummer 18. Men för er som inte lyssnat på Corroded så låter dom så här.

I starten av mina tonårsdagar så började jag lyssna på ett band som jag föll för direkt. Det var nytt, hårt och fränt. Lyssnade sönder deras första skiva totalt och började plöja igenom genren nu-metal. Sen släppte dom sin andra skiva Meteora och jag var åter igen fast.
Sen kom sveket. Album som tappade i kvalité, metal som övergick till techno och ett band som en gång skapade något nytt occh eget, försvann in i mörkret av likgiltighet.



Jag kommer nog aldrig förlåta dom för det. Men jag kan fortfarande inte blunda för dom två grymma albumen som dom släppte i början av sin karriär. Jag tycker även att dom förtjänar en plats på listan. Trots att dom tydligen inte tycker att omvärlden förtjänar bra musik längre.

Hörde den här låten för ett tag sen med The Dillingers Escape Plan, Tycker att den här låten är rätt bra ändå. Så jag lyssnade på två av deras album lite snabbt, Kom som en chock hur illa resten var.
Nu har jag bara lyssnat igenom albumen lite snabbt. Jag ska ge bandet en andra chans. Man kan väl omöjligt bara kunna lyckas göra en bra låt




Snabb fakta om The Dillinger Escape Plan.

• De är kända för sina intensiva och våldsamma liveframträdanden, samt på grund av ett rykte som säger att de väljer sina taktarter med tärning eller någon sorts komplicerad kod.

• Deras namn är taget från den amerikanska brottslingen John Dillinger. Mannen som Johnny Depp spelar i Public Enemies.

• Bandet har blivit utnämnt till "The Worlds Most Dangerous Band"

• trummisen Chris Pennie lämnade bandet för att spela med Coheed and Cambria

 

Words and phrases are lining up in my head.
I'm catching my breath before I lay another verse on the table.
I can't sleep in this bed, until I get the words out of head.
And I try to embrace them all before I let myself get carried away.
And I must say, a privilege like this doesn't come every other day,
I have to thank all of you for the stay.

Mistakes and heartaches, deceiving fakes,
We do what it takes to protect ourselves from the demons and the snakes.
Don't underestimate yourself.
You have the strength within, don't sit on the fucking brake.

This is just a wake up call.
Don't think we know them all.

Perfect is not what I want you to be, it's just not me, it's just not me.

From spring to hard frost, I'm following you.
Even though the design of our life was broken into a million pieces.
But let us sit down, use some glue and tell me the fucking truth.

Mistakes and heartaches, deceiving fakes,
We do what it takes to protect ourselves from the demons and the snakes.
Don't underestimate yourself.
You have the strength within, don't sit on the fucking brake.

Jag har två goda vänner som heter Jens. Båda Jens är i samma ålder, gått i samma klass, ungefär lika lång och spelat i samma innebandylag. Det är knappt så att vi andra kan skilja dom åt. Det finns ett sätt. Vi kallar dom för den hårda Jens och den mjuka Jens. Ni förstår snart vilken Jens som har kommit med tips om en grupp.

Dark Tranquillity är dock värd att uppmärksammas. Tillsammans med In Flames och At the Gates så var dom skaparna av fenomenet melodisk death metal eller The Gothenbourg Sound. Alla tre banden kommer ursprungligen ifrån Göteborg och det var där allt började 1989.
Dark Tranquillity började ursprungligen med In Flames frontman Anders Fridén som sångare. Men deras nuvarande sångare Mikael Stanne var från början sångare i just In Flames. Bandet har sen 1993 hunnit att släppa 10 studioalbum och håller även på med sitt elfte.

Skillnaden mellan dom två banden tycker jag är att Dark Tranquillity känns mörkare och tyngre. In Flames har dragit upp tempot och känns lite mer melodiska. Mitt hjärta klappar för In Flames. Men hade inte Dark Tranquillity funnits så hade inte dom varit det band dom är idag.

Så kommer vi till låt tipset.

Jag fick en radda av låtförslag från den hårde Jens. Jag har suttit och lyssnat på dom i några dagar nu och även lyssnat på andra för att se om han möjligtvis missat nåt. Inte då, Jens hade tagit fram många guldkorn. Men den här föll mig mest i smaken.

Ibland kan ett bonusspår vara ett jäkligt bra alternativ. Som In Flames hade på sin senaste skiva. Det bonuspåret på deras senaste skiva A Sense of Purpose var ju ett spår som jag inte kan förstå att det inte kom med på själva skivan. Jag tycker att Eraser förtjänar lite uppmärksamhet.

In Flames - Eraser




In Flames har varit det ledande svenska metal-bandet det senaste årtiondet. 1990 lämnade Jesper Strömblad sitt band Ceremonial Oath där han spelade med två andra senare In Flames-medlemmar, Anders Fridén och Anders Iwers, den senare numera i Tiamat. Strömblad ville skapa ny musik och tillsammans med Johan Larsson och Glenn Ljungström bildade de bandet In Flames. Idag är ingen kvar av originalmedlemmarna.

In Flames spelade in en demo som de skickade till skivbolaget Wrong Again Records. Skivbolaget gillade demon så mycket att de gav In Flames skivkontrakt nästan direkt. Snart satte bandet igång arbetet med albumet Lunar Strain, som blev en stor framgång i undergroundscenen när den släpptes, 1994.

 

I början hade In Flames endast dessa tre permanenta bandmedlemmar, och lånade in ytterligare musiker vid varje spelning. En EP kallad Subterranean gavs ut 1994. Den gav bandet ett skivkontrakt med det tyska skivbolaget Nuclear Blast och In Flames kunde nu sträcka sig utanför undergroundscenen. Medlemmarna var trötta på att hela tiden låna in folk och rekryterade då Anders Fridén på sång och Björn Gelotte på trummor och därmed var In Flames ett komplett band.

 

De började skriva på ett nytt album, The Jester Race, som släpptes 1995. Albumet blev en stor framgång och sålde bra över hela världen, och gruppen fick några spelningar ute i Europa. 1997 bestämde sig Johan Larsson och Glenn Ljungström för att lämna bandet. Detta hände strax innan bandets tredje album Whoracle var färdiginspelat. Peter Iwers och Niclas Engelin, goda vänner till de kvarvarande bandmedlemmarna tillfrågades att spela bas respektive gitarr på albumet. De följde efter detta också med på en miniturné med Dimmu Borgir. Dessa tillfälliga medlemmarna blev snart ordinarie i bandet. In Flames gav sig ut på en turné i Europa och en vecka i Japan. När bandet återvände till Sverige igen, hoppade Niclas Engelin av för att fokusera på sitt band Gardenian. Efter detta förändrade bandets sammansättning igen och Björn gick över från att spela trummor till att istället spela gitarr. Daniel Svensson rekryterades till trummorna och bandet spelade in albumet Colony, som utkom 1999.

 

In Flames gav sig ut på världsturné i Europa, Japan och USA och spelade för utsålda hus. Därefter gick killarna in i studion igen och spelade in albumet Clayman som gavs ut 2000. Bandet växte sig större med den här skivan. Efter några festivaler blev det ännu en världsturné, med ännu flera spelningar denna gång.

Hejsan allihopa!

Det här bandet började jag lyssna på när jag låg inne i lumpen. Slumpen vet jag inte, men deras musik är en riktig motivationshöjare. Adrenalinet pumpar i hela kroppen. Man vill bara köra slut på sig själv. Testa att lyssna på dom här i din ipod när du tränar. Du kommer märka skillnad kan jag lova.

Bandet jag tänker rekommendera för er är Raised Fist. Det är ett hardcore-band från Luleå. Bandet bildades 1993, och namnet är inspirerat av Rage Against the Machine-låten Know Your Enemy där texten går "Born with an insight and a raised fist". Bandet har låtit sig inspirerats av old school hardcore-band såsom Gorilla Biscuits och Youth of Today liksom av den stora scenen i Norrland när de bildades, men har under tidens gång skapat sin egen stil med influenser från ett flertal andra hårda genrer.

Raised Fist består utav Alexander Hagman (sång), Marco Eronen (gitarr), Daniel Holmgren (gitarr), Matte Modin (trummor) och Andreas Johansson (bas). Bandet har hunnit med att släppa fem album sen sin start.

• Fuel (1998)
• Ignoring the Guidelines (2000)
• Dedication (2002)
• Sound of the Republic (2006)
• Veil of Ignorance (2009)

Låten jag tänkte tipsa er om kommer från bandet senaste platta. Den är fullkomligt briljant i både text och musik. Även videon är av det bästa slaget. Så jag lade upp den åt er för att beskåda.

Hade bra tillsvidare

Raised Fist - Friends and Traitors

igår kväll stod jag där med min flickvän i publikhavet och väntade på att bandet skulle dra igång. Förband som aldrig klev av scenen fick en att gå ut och ta en paus. Men när vi väl stå där framme och tittar på den stora svarta duken, med en stor bevingad döskalle. Så står publiken och klappar och skriker "Volbeat Volbeat Volbeat"! Ni kan se introt här nedanför.




När introt drar igång så blir det som en krock i mitt huvud. Alla dessa frågor kommer upp i mitt huvud. Vart är jag? Är jag på Wembley? Är det verkligen Volbeat som jag ska se? Kan det inte vara Muse då? Sen får jag ett sms i denna stund av min kompis. "Jag tänker på Muse". Men då är det inte bara jag alltså. Till slut förstod jag att allt var bara en Deja vu-upplevelse.

Här förstår ni varför





Men annars så var spelningen jäkligt bra. Danskarna kunde verkligen röja och hade en bra set-list den kvällen. Inte många låtar som man saknade iallafall. Enda jag kunde komma på var från den nya skivan A New Day.
Min personliga favorit fick utebliva. Men en massa välkända godingar fick man höra.

En kanonkväll!

Imorgon händer det! jag och min sambo är sjukt taggade inför imorgon. Min kusin från Östersund, lillasyster med pojkvän och våra två kompisar från Ånge kommer och ska göra oss sällskap till en troligtvis grym konsert!
Det här bandet har som System of a Down ett väldigt eget och speciellt sound. T o m dom danska bandmedlemmarna själva vart väldigt överraskad när dom fick sån respons. Själv är jag inte ett dugg förvånad, dom har blandat genrer som dom bemästrar och fått fram ett grymt resultat.

Jag pratar om det band som vårt lilla, lilla grannland kan vara riktigt stolta över, nämligen Volbeat.

Dom jämnförs gladeligen med en massa olika band. Bandets sångare Michael Poulsen, har låtit inspirerat sig utav kanske dom två största stjärnorna i musikhistorien, Johnny Cash och Elvis Presley. Michael har låtit sig tatuerat en porträttbild av Elvis på sin arm. Bandet bildades 2001 och har sen dess gjort fyra imponerande album, The Strenght/The Sound/The Songs, Rock the Rebel/Metal the Devil, Guitar Gangsters & Cadillac Blood och årets skivsläpp, Beyond Hell/Above Heaven.

Den här låten hoppas jag att dom öppnar med när vi står där och ska få höra detta underbara band.
Man vill bara dansa när man hör den.

Låten heter The Human Instrumental.