Vaknar till liv

Igår vaknade ett band ur sin långa dvala. Blink 182 som hade sin storhetstid i början av 2000-talet har kommit med sitt nya album Neighborhoods!



Det ser jag fram emot att lyssna på. Ska tycka till om den inom kort.

Enda som var värt att veta

Det finns något som är årligen på en kanal som var hipp och cool för flera flera år sen. En kanal som man kollade på jämt. Nämligen Mtv. Det här som sänds årligen är något som heter Mtv Music Awards och är menat att det ska dela ut pris inom musik i olika kategorier. Men allting känns så mycket ryggdunkande och konstlat.
Det är så gott som ALDRIG den som är värd att vinna som vinner. Det händer nå enstaka gånger. Det är för det mesta någon låt som spelats maniskt på radio och tv. En sån där låt som du vill slippa men hur du än gör inte kan undkomma.

Men i år var ett sånt där år. Då nånting slank igenom. Det var en bra låt som slank igenom juryns masslakt utav av värdiga låtar som sedan ersätts av en sån där öronbedövande "radiohit". Kategorin gällde Årets Rock Video. Här tänker man att det bara inte går att misslyckas. Men tro på fan att dom räknar det som Rock om Pink får en några gitarr riff i refrängen på sin senaste singel.

Nej alla ni, i år gick priset till Foo Fighters - Walk. Om ni inte har sett den så skämmes. Om ni vill se den så finns den här nedanför. Kommentera vad ni tycker.


Ljuset i höstmörkret

Lagom till löning i Oktober så hjälper Coldplay alla att visa vad som är värt att lägga pengarna på. Mylo Xyloto låter hittills jäkligt lovande. I somras så kom dom med det första smakprovet från albumet. Every Teardrop Is A Waterfall var en perfekt sommarlåt och nu kommer dom med sin andra singel från skivan. Känns nästan lika träffsäker den här med.




Jag längtar nå fruktansvärt på att få höra resten av skivan i slutet av Oktober!

När bör man lägga ner?

Det antar jag nog att många musiker och band har tänkt. Alla vill ju sluta på topp. Ska man bara mjölka på så länge som det går? Känner man på sig att om vi slutar nu så gör vi det på den absoluta toppen?
 Jag läste i en intervju med The Hives att dom hade en plan innan dom slog igenom. Gör tre album och sen lägger vi ner. Dom hade en teori om att ett band bara kan göra tre riktigt bra album. Så efter att dom hade släppt Tyrannosaurus Hives så skulle dom enligt planen ha lagt ner. Men dom kände att dom hade mer att ge. Kan jag hålla med om till viss del. The Black & White Album var en medelbra skiva. Men det var samtidigt deras första skiva.
 Lok hade samma teori. Sagt och gjort, efter att ha släppt sin tredje skiva la bandet ner och gick skilda vägar. Som enligt mig var det bästa som bandet kunde ha gjort. 

Men det här inlägget ska handla om ett totalt misslyckande.

Linkin Park

Jag var helt såld på dom när dom kom med sin Hybrid Theory skiva. Det var en hit rätt igenom. En sån skiva man inte vill missa en enda låt på. Så här stämmer ju teorin. En hitskiva lyckades dom med.

Sen kom bandet med sin skiva Meteora. Framgångssagan fortsatte och så här skulle verkligen en uppföljare låta. Förbannat bra skiva! Jo, jag vet. Dom släppte Reanimation där emellan. Men det var bara en remix skiva som inte fan är värd att nämnas! Iallafall så har då bandet lyckats med två hitskivor.

Sen börjar jag ana besvikelse. Det tredje albumet ta lite mer tid på sig. Brukar kunna betyda någoot bra. Att bandet ta god tid på sig. Man hörde att bandet skrivit inte mindre än 100 låtar som dom skulle välja dom 12 bästa av. Fan vad bra! Vattentätt låter ju det som. Men när Minutes to Midnight släpps och jag lyssnar igenom den så märker jag att det bara är 5 av dessa 12 som är bra. Jag köper alla skivor utav dom artister som jag tycker är bra för att stötta artisten. Men här hjorde jag då inte det.

Nu förra året släppte Linkin Park sin skiva A Thousand Suns. Bandet sa att dom hade mognat och utvecklas. Det brukar betyda att bandet har passerat gränsen. Missat det där ögonblicket då dom borde ställt sig frågan "Om vi lägger ner nu, gör vi det då när vi är som bäst?". Och dom hade missat den med flera år.

Men dom hade iallafall sina glansdagar. Då det bara fanns bra låtar med Linkin Park.
Det här är min favorit.


Frustration

Det var det man kände när många andra började få upp ögonen för Millencolin. Inte just för att dom började spelas sönder på radio, inte för att vart man än gick så spelades dom i varje uppehållsrum på skolan. Tvärtom, det var ju jättekul att folk började lyssna på vettig musik.
Nä frustrationen bottnade i att när man skulle börja prata musik med någon, som jag tycker om att göra. Så vart det ju den stora frågan vilken låt som var ens favorit med Millencolin, eftersom att det var bandet på allas läppar just då. Svaret var så gott som jämt E20 Norr. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Den låten var ju gjord på en engelskskriven låt från samma band! Om dom ändå hade gjort en helt ny svenskskriven låt och inte försvenskat en redan existerande låt. Droppen var ju att nästan ingen hört den engelska versionen.
Galen vart jag. Så nu flera år efter så ska jag göra klart en gång för alla. Den här var bättre och före E20 Norr!




Men albumet som kom då i all detta kaos var ett bra album, inte det bästa men ändå ett bra. Millencolin var som störst under 90-talet och turnerade världen över. Samtidigt som dom gjorde succé ifrån sin hemstad i Örebro så växte sig hardcore-gruppen Refused i samma takt i sin hemstad Umeå.
Bandet har släppt 7 studioalbum genom åren och ett samlingsalbum med en massa sidospår och liknande. Mitt favorit album heter Pennybridge Pioneers. Men låten som jag tänkt tipsa om var väldigt populär under högstadiet. Inte lika poulär som E20 Norr. Men det är under min värdighet att tipsa er om den låten. Nej, min favorit från albumet Home from home är den här.


Sidospår

Just nu så lyssnar jag mycket på Foo Fighters. Dom är som många musikälskare vet en konstilation ifrån många andra band. Endast två av medlemmarna är från orginaluppsättningen. En av dom som kommit in lite senare är Chris Shiflett.


Hans första album med Foo Fighters är There is Nothing Left To Lose. Inte den bästa skivan dom gjort men däremot så gjorde en ett bra avslut i bandet som han lämnade. Det var inte mindre än punkbandet
No Use For A Name.
Det bandet lyssnade jag bra mycket på när jag var yngre och gled runt på min älskade skateboard.
Albumet som han avslutade innan han tackade för sig heter More Betterness! och är min personliga favorit från det bandet. Låten som jag tänkte tipsa er om heter Life Size Mirror.
Det är en jäkligt skön låt som för tankarna tillbaka till den tiden då det var skateboarden som gällde fullt ut.



Comeback!

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Det är inte på samma låga nivå som när dom lämnade oss med sitt självbetitlade album. Samtidigt är det inte samma träffsäkra band som gav oss de grymma albumet Take of Your Pants & Jacket. Blink 182 släpper nytt album i oktober månad. Neighborhoods kommer skivan heta och jag har väntat på den länge. Känns bra att dom tagit god tid på sig med plattan. Singeln från plattan är, ja döm själv.


RSS 2.0