Skivrecension a la grande
Jag har lyssnat och lyssnat och lyssnat. Lyssnat, lyssnat och lyssnat. Senast jag såg Coldplay live så var allt som ett stort farväl. Bandet hade gått ut i pressen och sagt att dom skulle splittras efter att deras var över. Dom gjorde t o m en live-CD som dom gav till alla som besökte avskeds-turneén.
Sen så vart det tyst ett tag. Bandet hördes det inget ifrån på ett tag. Sen efter en lång tid så satt jag och läste i tidningen. Där i en liten liten notis stod det att Coldplay jobbade på sin nya skiva. Så förväntningarna vart rätt så höga. Men nu har den kommit och jag har lyssnat och lyssnat. Här kommer den.
Coldplay
Mylo Xyloto
+++
Jag kan inte komma undan att jämföra Mylo Xyloto och dess föregångare Viva la Vida. Det känns som att dom la ner all sin kraft och själ i Viva la Vida och resultatet blev en sjukt grym skiva. Den här senaste är inte dålig. Men det känns som en korsning mellan Viva la Vida och A Rush of Blood to the Head. Skivan börjar jäkligt bra. Men sen så avtar den och blir lite ljummen. Det kan va så att mina förväntningar var lite för höga. Men samtidigt så kan jag inte låta bli att må bra som man göra när man lyssnar på Coldplay. Dom är som en feel-good film. När man sitter och lyssnar på dom så sitter man och småler. Det gör man bitvis på den här skivan också. Men sen så känns som att dom har vissa utfyllnadsspår med för att göra en fulländad skiva. Dom har vissa aukustiska spår med. Dom gör mig smått besviken. För dom lever inte upp till deras absolut bästa aukustiska låt Til' Kingdome Come.
Man ser vad dom är kapabel till att bara ådstakomma med hjälp av en gitarr. Det har dom inte gjort sen dess. Samtidigt så har dom riktigt bra låtar, som öppningsspåret Hurts Like Heaven. Hade skivan haft samma energi och känsla rätt igenom så hade den kickat alla deras andra album. Nu är den mer ett kvitto på att Coldplay har rest sig ur askan och är på väg tillbaka mot toppen av deras genre. Sen kan jag teasa er med att dom har gjort en intressant duett med en annan välkänd artist.
Bästa Spår :
Sen så vart det tyst ett tag. Bandet hördes det inget ifrån på ett tag. Sen efter en lång tid så satt jag och läste i tidningen. Där i en liten liten notis stod det att Coldplay jobbade på sin nya skiva. Så förväntningarna vart rätt så höga. Men nu har den kommit och jag har lyssnat och lyssnat. Här kommer den.
Coldplay
Mylo Xyloto
+++
Jag kan inte komma undan att jämföra Mylo Xyloto och dess föregångare Viva la Vida. Det känns som att dom la ner all sin kraft och själ i Viva la Vida och resultatet blev en sjukt grym skiva. Den här senaste är inte dålig. Men det känns som en korsning mellan Viva la Vida och A Rush of Blood to the Head. Skivan börjar jäkligt bra. Men sen så avtar den och blir lite ljummen. Det kan va så att mina förväntningar var lite för höga. Men samtidigt så kan jag inte låta bli att må bra som man göra när man lyssnar på Coldplay. Dom är som en feel-good film. När man sitter och lyssnar på dom så sitter man och småler. Det gör man bitvis på den här skivan också. Men sen så känns som att dom har vissa utfyllnadsspår med för att göra en fulländad skiva. Dom har vissa aukustiska spår med. Dom gör mig smått besviken. För dom lever inte upp till deras absolut bästa aukustiska låt Til' Kingdome Come.
Man ser vad dom är kapabel till att bara ådstakomma med hjälp av en gitarr. Det har dom inte gjort sen dess. Samtidigt så har dom riktigt bra låtar, som öppningsspåret Hurts Like Heaven. Hade skivan haft samma energi och känsla rätt igenom så hade den kickat alla deras andra album. Nu är den mer ett kvitto på att Coldplay har rest sig ur askan och är på väg tillbaka mot toppen av deras genre. Sen kan jag teasa er med att dom har gjort en intressant duett med en annan välkänd artist.
Bästa Spår :
Kommentarer
Trackback
