.

Nej!
Det är inga sånna här gilla-och-gör mig-rik legender som Per Gessle eller liknande skit!
Det här är större och mer betydelsefull musik för den svenska musikexporten.
Förundras en stund så lägger jag upp mer info sen.
Som Jens skulle sagt. Peace Out!

Refused - New Noise




För några år sen. 2006 tror jag det var. Så köpte jag en DVD på nätet. Den kom efter några dagar. Jag kokade mig en kopp kaffe, gjorde två ostmackor och tryckte på Play. En vintermorgon lärde jag mig lite mer om ett band med hjälp av DVDn Refused are Fucking Dead.


Bandet bildades i Umeå i januari 1992 med Dennis Lyxzén, David Sandström, Pär Hansson och Jonas Lidgren som medlemmar, släppte även sin första demo Refused samma år. Under hela sin levnadstid hann bandet släppa ytterligare en demo, 5 EP-skivor, 3 album. 1996 spelade även gruppen in en låt med Thomas Di Leva till förmån för Nordiska Samfundet mot Plågsamma Djurförsök (idag Djurens Rätt). De splittrades på hösten 1998. Bandet blev väldigt omtalade för sina revolutionära texter som främst handlade om marxism, djurrätt och så kallat straight edge, ett liv fritt från droger/alkohol.

Bandets ena gitarrist Kristofer Steen är nu regissör och gjorde dokumentären Refused Are Fucking Dead där man får följa bandet under deras sista turné. Dokumentären släpptes 2006 på DVD på Burning Heart Records.

Dennis Lyxzén växte upp i Vännäs strax utanför Umeå. Första bandet Lyxzén var med i var Garbage Pailkids som basist. Första skivsläppet var en EP med hardcorebandet Step Forward, som sedan ombildades till det mycket mer inflytelse- och framgångsrika Refused. Under sin tid i Refused blev han bekant som företrädare för bland annat veganism i svenska medier. Sedan Refused splittrades 1998 spelar han i bandet The (International) Noise Conspiracy, Invasionen, som började som ett sidoprojekt under namnet The Lost Patrol och AC4.

 

Tillsammans med bland annat Inge Johansson från The (International) Noise Conspiracy och Stefan Granberg från Randy driver Lyxzén skivbolaget Ny våg, och en punkklubb med samma namn som brukar arrangeras på krogen Scharinska i Umeå.

Trots sin korta livstid så lämnade Refused ett stort avtryck i sin genre. Nutida band som Paramore och Billy Talent har sagt i både intervjuer och på scen hur mycket Refused har betytt för dom och deras musik.

Jag minns när jag gick på den berömda Bolbyskolan så var vi uppdelade i två läger. Eller ja, dom flesta var uppdelad i två läger. Det fanns dom som gillade Metallica. Sen fanns det dom som gillade Iron Maiden. Både banden är ju viktig för musikhistoria. Men när man stod där, vrång yngling som man var. Bestämde jag mig för att inte gilla något av dom. Jag har varit lite sådär hela mitt liv. Vissa polare lirade fotboll, andra polare lirade hockey och själv testade jag bågskytte. Sen när det kom till musiken så hittade jag mitt eget att lyssna på. Några lyssnade på Metallica, några lyssnade på Iron Maiden och själv valde jag att börja gilla The Offspring! Till min fars stora beklagan.

Men åren gick och deras album vart mer och mer ointressanta. Jag tyckte inte att dom var dåliga. Men andra band utvecklades och vart mer intressanta. Listan över album är rätt lång. Inte Bad Religion-lång men ändå lång.

• The Offspring (1989)
• Ignition (1992)
• Smash (1994)
• Ixnay on the Hombre (1997)
• Americana (1998)
• Conspiracy of One (2000)
• Splinter (2003)
• Rise and Fall, Rage and Grace (2008)

Gruppen slog igenom med sin tredje skiva Smash och deras femte, Americana vart en succé. Sen vart publiken och fansen allt färre med deras skiva Conspiracy of One och efter det albumet lämnade trummisen bandet. Splinter gick obemärkt förbi. Men 2008 gjorde gruppen en grym comeback med ett album späckat med hits.
Den här låten kommer från just det albumet.


The Offspring - You're Gonna Go Far Kid

Gokväll allihopa!

Nu har jag tänkt göra en liten följetång i min blogg. Man vill ju dela med sig av en hemorts förmågor. Sen känns det ju riktigt skönt när alla banden är jäkligt bra också. Det här bandet som jag tänkt skriva om nu är en vålnad eller ett fenomen inom musikvärlden. Bandets medlemmar består utav min hemorts två största band. Jag har bestämt mig för att skriva om nog mitt personliga favoritband hemifrån. Blowball!

1996 startade Tomas Wallin, Mattias Larsson & Peer Blowball. Före det spelade dom i olika band med olika musikaliska stilar. Samma år släpper bandet sin första demo Jedi Masters, en 5-låtars demo kassett. Den såldes i 200 ex på mindre än ett år och bandet spelades för första gången på P3.
Året efter släpper Blowball sin första CD, Barf at the Moon. Albumet innehåller 8 låtar. Skivan säljer alla sina 500 kopior. Skivbolagen börjar att få upp ögonen för bandet, men ingenting händer.
1998 släpper bandet sin älskvärda platta Refrigerator. Bandet fortsätter i samma sköna punk-anda med låtar som My Misery och Confused (Used part II). Men skivbolagen kommer inte med något tillräckligt bra erbjudande. Trots det flitigande spelandet på radion. Bandet har ju band som Millencolin och Refused att slåss mot. Så konkurrensen om publikens gunst var inte den lättaste.

1999 lämnar trummisen Peer bandet och ersätts av C-G. Samma år ställs bandet mot, i sin karriär största motgång. Bandet förlorar dom pengar dom lagt på att göra sin första fullängdare. Studion går i konkurs och ägaren går under jorden. Men 2000 medverkar Blowball på samlingsskivan Played Out, som Tomas (Sångare och bas) har producerat. Bandet har även förstärks med Corrodeds front man Jens Westin på gitarr. 2001 är året då allt börjar ljusna för bandet. Tomas drar igång sitt skivbolag, Diesel Wing Records och bandet släpper sin tredje skiva Vibe med 5 låtar. Sen går bandet under jorden. Eftersom att medlemmarnas andra band börjar att slå igenom riktigt stort.

Men 2006 händer något efterlängtat. Efter stor efterfrågan återuppstår Blowball släpper sin fullängdsskiva Phoenix med den nyaste trummisen Niklas Källström. Dom visar att dom fortfarande har kvar sin starka punkådra och gör likt Jesus, att dom återuppstår under flera påskar efteråt och spelar live på hemorten. Men på senare tiden har även det avtagit när banden har fullt upp med andra projekt.
Men här har ni ett smakprov på deras gamla guldkorn.

Blowball - I'm Sorry

När jag skrev rubriken hade jag inte jag gjort klart för mig vilken lokal förmåga jag skulle välja. Det har jag inte riktigt gjort än heller. Min hemort är lite som Sveriges Seattle. Den musikaliska ådran strömmar lika starkt och tydligt som Ljungan gör. SÅå det finns gott om band att välja mellan. Men nu tror jag faktiskt att jag valt ett band.

Själva bandet kommer inte ifrån min hemort. Endast en bandmedlem är det. Han började som en trummis i några andra band. Men i detta band har han dragit på sig gitarren och sången. Vilket han fixar väldigt bra. Sångaren och gitarristen går under namnet Thomas Björling. Resten utav bandet består av Simon Olausson på gitarr, Erik Snickars på bas och Fredrik Lindholm på trummor.

Den här låten satt som en smäck redan efter att jag hört den första gången. Gla´punken började att sakta försvinna under 90-talet och en massa andra genrer växte sig starka. Men Loyalguard har tagit till vara på det bästa från denna tiden och tagit den tillbaka. Ett band som är på uppgång kan jag lova.

Loyalguard - I Wish

Nu tänkte jag ta och skriva om ett av dom banden som betyder väldigt mycket för mig. Nämligen det kanadensiska rockbandet Billy Talent. Dom bildades 1993 i Mississauga, Ontario, nu bosatta i Toronto. Flera gånger har dom förklarat sin kärlek och tackat oss för den bästa kaptenen genom tiderna, Mats Sundin.

Från början hette bandet Pezz men bytte namn 1999. Namnet Billy Talent är inspirerat av gitarristen Billy Tallent (Callum Keith Rennie) i romanen och filmen Hard Core Logo. Under sin Europa-turné 2007 gjorde bandet sin första spelning i Sverige, på en i stort sett fullsatt Arenan (Fryshuset) i Stockholm den 1 mars. De spelade också på Hultsfredsfestivalen 14 juni och på Pier Pressure i Göteborg 1 juli 2007.

Billy Talent spelade en ny låt, Turn Your Back, under sin spelning på Norwegian Wood Festival. De släppte låten på Svenska Itunes 15 september 2008. Alla bandets intäkter från singeln går till Röda korset. Bandets fjärde studioalbum, det tredje under namnet Billy Talent, gavs ut i juli 2009. Albumet är producerat av Brendan O’Brien (tidigare AC/DC och Stone Temple Pilots) och en video till första singeln Rusted From the Rain, regisserad av Wayne Isham (tidigare Metallica, Bon Jovi, Avenged Sevenfold), är klar samt videon till deras andra singel Devil On My Shoulder.

 

Bandet har som sagt släppt tre album under namnet Billy Talent. När dom tidigare hette Pezz släppte dom albumet Watoosh! (1998). När dom senare skulle släppa album uder sitt nya namn så har dom valt att döpa albumen som upföljare till varandra. 2003 släppte dom det självbetitlade albumet Billy Talent. I Kanada sålde skivan tre gånger platina. Men i Sverige gick den obemärkt förbi för den stora massan. Den andra skivan som släpptes 2006, döpte bandet till Billy Talent II. Här kom det stora genombrottet i bl a Sverige för bandet. 2009 så släpptes Billy Talent III.

 

Skillnaden mellan albumen är att man hör tydligt hur bandet utvecklas. I det första så skrev Benjamin Kowalewicz (Sång) mycket om personliga tragedier. Sången blir därför väldigt intensiv och skrikig. Benjamin har i intervjuer för Billy Talent II berättat att han sökte inspiritation till texterna i tidningar och nyheter. Vilket gav ett perspektiv till tradgedin. Benjamin vart då lite mer melodisk i sin sång. Till den tredje skivan har dom valt att utveckla sitt sound lite mer och försökt breddat sig.

 

Låten som jag tänkte tipsa er om är öppningsspåret till den första skivan. I alla bands första skiva tycker jag att man kan höra en energi och ett driv som senare avtar. Men i den första låten bokstavligen exploderar bandet i ett energirus. Låten heter This is How it Goes och är en riktigt bra låt.

 

Här har ni den.

Min käre vän, som håller på att plugga vidare inom högskola i Sveriges bästa stad, Umeå. Har länge, länge lyssnat på detta gamla punkband. När vi lärde känna varandra så hade han lyssnat på dom länge och jag fastnade själv väldigt fort för dom.
Han ringde mig för ett tag sen och berättade att Bad Religion skulle släppa ett nytt album.

Dom använder sig av enkla medel och har knappt utvecklat sig musikaliskt sen jag började lyssna på dom. Men dom känns alltid lika inspirerande och nyskapande. Dom kör på med sitt gamla sound som än idag håller.

Bad Religions diskografi är lång. Med tanke på att bandet bildades 1979, så det kanske inte är så konstigt att låtlistan kan göras lång. Att man ett tag hade enbart Bad Religion-låtar på sin mp3 är inte längre så konstigt.
Men jag ska förska att beta av hela deras alster. Nu skippar jag EP:s och samlingsalbum.

1. How Could Hell Be Any Worse? (1982)
   
2. Into the Unknown (1983)
   
3. Suffer (1988)
4. No Control (1989)
5. Against the Grain (1990)
6. Generator (1992)
7. Recipe for Hate (1993)
8. Stranger Than Fiction (1994)
9. The Gray Race (1996)
10. No Substance (1998)
11. The New America (2000)
12. The Process of Belief (2002)
13. The Empire Strikes First (2004)
14. New Maps of Hell (2007)
15. The Dissent of Man (2010)

Många bra album med många bra låtar. Känns riktigt svårt att välja bara en låt av alla dessa. Men när jag hörde den här låten första gången så vart jag så jäkla glad. Riktigt grym punklåt!
Låten är från deras bejublade album Recipe for Hate som kom 1993.

American Jesus



En låt som fortfarande håller, visst Jens?