.

Jag har lyssnat och lyssnat och lyssnat. Lyssnat, lyssnat och lyssnat. Senast jag såg Coldplay live så var allt som ett stort farväl. Bandet hade gått ut i pressen och sagt att dom skulle splittras efter att deras var över. Dom gjorde t o m en live-CD som dom gav till alla som besökte avskeds-turneén.
Sen så vart det tyst ett tag. Bandet hördes det inget ifrån på ett tag. Sen efter en lång tid så satt jag och läste i tidningen. Där i en liten liten notis stod det att Coldplay jobbade på sin nya skiva. Så förväntningarna vart rätt så höga. Men nu har den kommit och jag har lyssnat och lyssnat. Här kommer den.





Coldplay
Mylo Xyloto
+++

Jag kan inte komma undan att jämföra Mylo Xyloto och dess föregångare Viva la Vida. Det känns som att dom la ner all sin kraft och själ i Viva la Vida och resultatet blev en sjukt grym skiva. Den här senaste är inte dålig. Men det känns som en korsning mellan Viva la Vida och A Rush of Blood to the Head. Skivan börjar jäkligt bra. Men sen så avtar den och blir lite ljummen. Det kan va så att mina förväntningar var lite för höga. Men samtidigt så kan jag inte låta bli att må bra som man göra när man lyssnar på Coldplay. Dom är som en feel-good film. När man sitter och lyssnar på dom så sitter man och småler. Det gör man bitvis på den här skivan också. Men sen så känns som att dom har vissa utfyllnadsspår med för att göra en fulländad skiva. Dom har vissa aukustiska spår med. Dom gör mig smått besviken. För dom lever inte upp till deras absolut bästa aukustiska låt Til' Kingdome Come.
Man ser vad dom är kapabel till att bara ådstakomma med hjälp av en gitarr. Det har dom inte gjort sen dess. Samtidigt så har dom riktigt bra låtar, som öppningsspåret Hurts Like Heaven. Hade skivan haft samma energi och känsla rätt igenom så hade den kickat alla deras andra album. Nu är den mer ett kvitto på att Coldplay har rest sig ur askan och är på väg tillbaka mot toppen av deras genre. Sen kan jag teasa er med att dom har gjort en intressant duett med en annan välkänd artist.


Bästa Spår :

Red hot chili peppers släppte nyss en skiva som jag tycker själv tycker var jäkligt skön. Öppningsspåret är riktigt grymt. Sen hittade jag ett klipp med den låten tätt följd av min favorit låt med bandet. Tänkte att jag skulle dela med mig av den.



Enjoy!

Hallå alla människor!

Så mycket har hänt sen sist. Det är väl delvis därför som jag inte ha skrivit nånting på länge. Sen så har jag grävt ner mig i två nya skivor som jag tänkte skriva om. Jag har varit så jävla kluven till den ena skivan. Men aja, nu ska jag skriva om två skivor iallafall.
Jag har kommit igång med att gymma. Då passar det bra att lyssna igenom albumen rätt av. 

---

                                                                         Skiva no 1

                                                    

Den här skivan som jag sett fram emot så mycket var även den skivan som gav mig mest hjärnbryt! Jag har lyssnat igenom den ett antal gånger. Ibland tänker jag att fan vad bra den här är! Andra dagar känns den slätstruken och en stor besvikelse. Men nu har jag kommit fram till vad jag saknar med skivan. Min favorit-skiva med Blink 182 är utan tvekan Take of Your Pants and Jacket. Sen efter dom splittrades så släppte dom en skiva som jag inte tyckte alls lika mycket om. Jag hoppades väldigt mycket på att den här comebacken skulle ta dom tillbaka till deras mer humor-epok. Men det hamnar i ett gap mellan humor och allvar.
  Den är fortfarande bra. Travis Barker visar att han inte blivit ett dugg sämre sen olyckan som han var med om där han nästan miste livet. Det är för övrigt den största orsaken till återföreningen.
Dom har många alvarligare låtar som jag antar att Tom DeLonge som inspirerats av sina andra projekt. Sen finns Mark Hoppus mer lättsamma och snabbare tempolåtar. Som tyvärr inte alls känns lika bra som dom gjort på tidigare skivor.
  Blink 182 är tillbaka! Inte med besked eller buller och bång, dom har lyft sakta från startblocken och varit seg i starten. Nästa skiva blir mer avgörande om dom kommer att uppnå sina gamla glansdagar.

Betyg +++

Bästa låten

---

                                                                   Skiva no 2

                           


Till att börja med så hade jag dömt ut den här skivan på förhand. Det här blir bara skit. Det kommer fan inte att bli samma sak utan John Frusciante som gitarrist. Vem fan är John Klinghoffer?! Men när jag jag började lyssna på den så erkände jag mitt misstag. Red Hot Chili Peppers hade överbevisat mig med råge. Känslan rätt igenom hela skivan är att dom ringt upp Rick Rubin, demon producenten som producerat deras skivor sen 1991 (Blood Sugar Sex Magik) och sagt nåt liknande ;Tjena kompis! Vad sägs om att hänga med ner i studion? Vi tar med oss några backar öl och har bara kul." Efter någon öl och när alla tagit plats bakom instrumenten så råkar Rick ställa ölflaskan på REC-knappen och sen får vi ta del av deras härliga kväll på denna skiva. Den känns som ett roligt jam mer än en hårdproducerad skiva. Vilket smittar av sig.
Lövet och jag snackade idag om att Bad Religion och AC/DC alltid låtit likadant men att i dom fallen är det helt okey för dom gör det så jävla bra. Jag vill även räkna in Red Hot Chili Peppers  i denna duo.
Inga överaskningar, inga besvikelser, bara succé!

Betyg ++++

Bästa låten

Det finns något som är årligen på en kanal som var hipp och cool för flera flera år sen. En kanal som man kollade på jämt. Nämligen Mtv. Det här som sänds årligen är något som heter Mtv Music Awards och är menat att det ska dela ut pris inom musik i olika kategorier. Men allting känns så mycket ryggdunkande och konstlat.
Det är så gott som ALDRIG den som är värd att vinna som vinner. Det händer nå enstaka gånger. Det är för det mesta någon låt som spelats maniskt på radio och tv. En sån där låt som du vill slippa men hur du än gör inte kan undkomma.

Men i år var ett sånt där år. Då nånting slank igenom. Det var en bra låt som slank igenom juryns masslakt utav av värdiga låtar som sedan ersätts av en sån där öronbedövande "radiohit". Kategorin gällde Årets Rock Video. Här tänker man att det bara inte går att misslyckas. Men tro på fan att dom räknar det som Rock om Pink får en några gitarr riff i refrängen på sin senaste singel.

Nej alla ni, i år gick priset till Foo Fighters - Walk. Om ni inte har sett den så skämmes. Om ni vill se den så finns den här nedanför. Kommentera vad ni tycker.

Även om ni vanligtvis inte lyssnar så mycket på Foo Fighters eller bara hört någon enstaka låt med dom
så tycker jag att du inte ska missa den här grymma dokumentären om dom. Har får du se hur Dave Grohl
kämpade sig tillbaka efter förlusten av Nirvana. Hur Foo Fighters bildades och hur dom utvecklats till det som dom är idag.




Skivrecension!

Foo Fighters
Wasting Light
++++

Jag har själv alltid hatat att läsa skivrecensioner. Inte alla, men dom flesta har jag bara blivit irriterad av att läsa. Men lik förbannat så sitter jag som naglad vid nöjes sidorna ooh läser om spelningar på globen eller Hovet, filmer som nyss kommit på bioduken eller om det senaste skivsläppet från nåt band som jag lyssnar på.
Nu tänkte jag säga mitt om vad jag tycker om Foo Fighters senaste skiva Wasting Light. 
 
 Foo Fighters har aldrig hört till den grupp av artister som jag lyssnar mest på. Dom har som alltid hamnat i bakgrunden när jag snöat in mig på annat. Men jag kan inte komma ifrån att Dave Grohl är en man att beundra. Han startade som trummis i kultbandet Nirvana, har gästat trummorna i Queens of the Stone Age under deras skiva Songs For the Deaf (som för övrigt är den bästa skivan dom släppt) och är även frontman i Foo Fighters.
Wasting Light är inspelad i Daves garage. Han ville att det skulle höras på skivan att dom hade kul under inspelningen, vilket det gör. 
 Redan i introt i första låten så var jag fast. Sen sitter man som på nålar genom hela skivan. Det är inte många skivor som jag känt samma sak för. Album har en tendens att dala i känsla och kvalite ju närmare slutet man kommer. Men på den här finns det alltid något nytt att finna. Jag skulle nog säga att det här är deras bästa skiva sen The Colour and the Shape. Den innehåller tyngre låtar som Monkey Wrench, Everlong och självklart My Hero. Men Wasting Light har en högre lägsta nivå. Betydligt högre.
 Foo Fighters är ett band att beundra. Utvecklas åt rätt håll och tappar aldrig sin lyster.

Bästa Spår

Nu var det bra länge sen som jag skrev på min kära blogg. Skärpning!
Radikal förändring må ske för att hålla den vid liv. Mycket beror det på att jag själv har haft idétorka och att livet bortom tangetbordet har börjat göra sig påminnt. Hur ska man hinna med allt?
Med lite hjälp förstås!

Dagens hjälp kommer från min kära tremänning Sanna!

Arctic Monkeys - Crying Lightning




Arctic Monkeys gjorde sig först kända genom att dela ut demos och lägga ut sina låtar på Internet. Sedan fick de ett skivkontrakt med Domino Records. Det har länge pratats om att dom är efterträdarna till Coldplay. Att dom kommer erövra arenorna. Bandet själva säger att dom spelar mest för att ha kul och att framgången kommer om den kommer.

Bandet består av

• Alexander Turner - sång, gitarr och låtskrivning
• Jamie "Cookie" Cook - gitarr och bakgrundssång
• Nick O'Malley - basgitarr och bakgrundssång
• Matthew Helders - trummor och bakgrundssång

Bandet har hittills gjort tre album varav den här låten finns på deras senaste skiva Humbug.

Det känns som att dom kommer att bli riktigt stora när som helst.

Nu har vi bakat av hela tårtan. Ingen av bitarna har varit ointressant eller tråkig. Men det märks ju att det är mest smak i denna bit. Jag känner att dom har varit lite underskattade som band under deras första år. Men dom har växt sig stark och deras sångare och skapare av bandet skulle jag vilja säga är en av vårans tid största rockgudar. 
 Mannen jag pratar om har en imponerande historia bakom sig.

Vi beger oss på en resa genom den här historien. 

10 poäng: Han växte upp i Alexandria, Virginia där han började spela trummor i diverse punkband i Washington DC-området. Han hoppade sedan av skolan för att spela i bandet Scream.

8 poäng: Han var också med och hyllade Joe Strummer efter hans bortgång genom att tillsammans med Bruce Springsteen, Steven Van Zandt och Elvis Costello med flera framföra "London Calling" under 2003 års Grammygala. År 2006 spelade han trummor på Juliette and the Licks album Four on the Floor.

6 poäng: Han är gift med Jordyn Blum som han har dottern Violet Maye (född 15 april 2006) med. Han använder just nu sin egna Gibson signaturmodell DG-335. Han medverkade på låten Watch This på Slash självbetitlade album från 2010.

4 poäng: Han medverkar på Tenacious D:s skivor där han spelar trummor och spelade även karaktären Satan i filmen Tenacious D: Världens bästa rockband.

2 poäng: 1990 splittrades Scream, och när han berättade för sin vän Buzz Osbourne om detta nämnde Buzz att (det då okända) bandet Nirvana letade efter ny trummis och att Kurt Cobain och Krist Novoselic hade sett Scream spela i Seattle och sagt "Tänk om vi hade en sådan trummis". Denne Dave ringde upp Kurt och bestämde tid för honom att provspela för Kurt och Krist i Seattle, efter provspelningen blev Dave medlem i Nirvana. Han var den sjätte och sista trummisen i Nirvana. Han blev under tiden som trummis i Nirvana känd som en hårtslående och följsam trummis.

När Nirvana splittrades vid sångaren Kurt Cobains död i april 1994, var Dave osäker på var han skulle ta vägen så han startade året därpå ett soloprojekt, Foo Fighters. På de två första skivorna (Foo Fighters och The Colour and the Shape) spelade Dave i stort sett alla instrument själv. Vid tredje albumet hade Foo Fighters vuxit så pass mycket att de dåvarande "bandmedlemmarna" blev inskrivna som medlemmar, inte bara i studion. Under åren har Foo Fighters vuxit och tilldelats flera Grammy Awards. Dave har på senare tid dessutom gjort en lång rad av sidoprojekt och gästspelningar, bland annat sjunger och spelar han trummor på låten Goodbye to Lament från Tony Iommis soloplatta Iommi från 2000. Han medverkade även som trummis på Queens of the Stone Ages album Songs for the Deaf samt på den efterföljande turnén. En annan uppmärksammad skapelse är heavy metal-konstellationen Probot där Dave samlade sina favoritsångare och idoler från metal-världen, och tillsammans med dem spelade han in en skiva där han själv spelade i stort sett alla instrument själv.

FACIT



David Eric "Dave" Grohl, född 14 januari 1969 i Warren, Ohio, är en amerikansk musiker, sångare och låtskrivare. Han är både känd för sin tid som trummis i grungebandet Nirvana och för att han sedan 1995 är front-figur och drivande i bandet Foo Fighters.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Foo Fighters grundades av den före detta Nirvana-trummisen Dave Grohl som ett soloprojekt 1995. Grohl hade under sin tid som trummis i Nirvana (1990-1994) skrivit en lång rad låtar, men han valde att behålla dessa för sig själv. 1992 utgav Grohl demokassetten Pocketwatch under pseudonymen ”Late!”. Kassetten innehåller flera låtar som senare kom att dyka upp på Foo Fighters-album.

Foo Fighters utvecklades snabbt till ett band med flera medlemmar, men grundaren Dave har hela tiden behållit en stark ställning i bandet. Strax innan utgivningen av debutalstret Foo Fighters 1995, anslöt sig Nate Mendel (bas), William Goldsmith (trummor) och Pat Smear (gitarr) till gruppen. Goldsmith och Smear lämnade Foo Fighters efter inspelningen av det andra studioalbumet, The Colour and the Shape (1997). De ersattes av Taylor Hawkins (trummor) och Franz Stahl (gitarr), men Stahl lämnade dock gruppen före inspelningen av det tredje studioalbumet, There Is Nothing Left to Lose (1999).

Kort efter fullbordandet av There Is Nothing Left to Lose blev Chris Shiflett medlem som andregitarrist. Efter releasen av One by One (2002) och den efterföljande turnén tog bandet en paus. De enskilda bandmedlemmarna bildade då egna sidoprojekt. Shiflett bildade Jackson United, Mendel bildade The Fire Theft, Taylor bildade Taylor Hawkins & Coattail Riders och Grohl bildade den uppmärksammade metal-konstellationen Probot, där han har lyckats samla ihop många av sina förebilder inom rockbranschen.

Efter Probot började Grohl att skriva mer nytt material, akustiskt den här gången. Det var först tänkt att bli till ett soloprojekt, men efter några låtar insåg Grohl att det lät som Foo Fighters och bestämde sig då för att använda låtarna till bandet istället. Det nyskrivna materialet lade grunden till den akustiska delen av In Your Honor som släpptes i mitten av 2005. Med på skivan finns också en gammal låt som inte passade på något annat album, Virginia Moon och en remastrad version av Friend of a Friend, som först var med på demon Pocketwatch. När Grohl hade skrivit de akustiska låtarna började han sakna det riviga och hårda och började därmed att skriva låtar till det som senare blev den första (rockiga) delen av In Your Honor.

På låten Cold Day in the Sun som finns på In Your Honor byter Taylor Hawkins och Dave Grohl roller. Då sjunger istället Taylor och Dave sitter bakom trummorna. Det är något som man tidigare bara kunnat höra på b-sidorna Have a Cigar och Life of Illusion, covers på låtar först framförda av Pink Floyd respektive Joe Walsh. Taylor sjunger även på Cream-covern I Feel Free, en b-sida som finns med på Maxisingeln av DOA. Tidigare har även Chris Shiflett bidragit som sångare på Ramones-covern Danny Says som finns som bonusspår på vissa upplagor av One by One.

I augusti 2007 släpptes första singeln, The Pretender, från Foo Fighters sjätte studioalbum Echoes, Silence, Patience & Grace som utgavs den 25 september 2007. Låten hamnade på 22:a plats på VH1:s 100 bästa låtar under 2007.

I september 2008 talade Dave Grohl ut i BBC radio att bandet kommer att ta en lång paus från musiken och att fans inte ska förvänta sig ett nytt album inom kort. Ett Greatest Hits-album släpptes dock 2009.

Sedan dröjde till 2011 innan nästa studioalbum, Wasting Light med planerad utgivning i april. Första singeln Rope spelades för första gången i svensk radio i Sveriges Radio P3 den 23 februari 2011.



Foo Fighters - The Pretender

Tårtbit nummer 2 må ju bli det andra förbandet som går under namnet Biffy Clyro.

Biffy Clyro är en skotsk rockgrupp från Ayrshire, bestående av Simon Neil (sång, gitarr), James Johnston (bas, sång) samt Ben Johnston (trummor, sång).

 

De tre bildade sitt första band (Screwfish) ihop redan 1995, som unga tonåringar. Sedan 2002 har de dock som bandet Biffy Clyro släppt fem studioinspelade album, Blackened Sky, The Vertigo of Bliss och Infinity Land, men det är efter deras fjärde album, Puzzle, som kom ut 2007, som de fått sitt stora genombrott. 2009 släppte de albumet Only Revolutions.

 

Bandets 'sound' karaktäriseras av en tung, men samtidigt melodisk, blandning av gitarr, bas och trummor, där alla tre bandmedlemmarna bidrar med sång. De är välkända för komplexa, sammanvävda gitarriff, ackordsekvenser och melodier som ofta förändras genom sången.

 

Bandet har aldrig riktigt avslöjat exakt varifrån namnet "Biffy Clyro" härstammar. De har otaliga historier om hur namnet kom till, när de blev intervjuade av Soccer AM hävdade bandet att de namngivit sig efter en fotbollsspelare vid namn Biffy Clyro, som spelade för det skotska laget Ayr United, samtidigt erkände de att de brukar hitta på historier om namnet eftersom de är trötta på att ständigt få samma fråga. En annan berättelse är att en av medlemmarna ägde en Cliff Richards-penna, alltså en "Cliffy Biro" (biro = kulspetspenna), vilket blev en ordlek efter en sen kväll på krogen. I en annan intervju har Biffy Clyro påståtts stå för "Big Imagination For Feeling Young ’Cos Life Yearns Real Optimism" (ung. stor föreställningsförmåga för att känna sig ung, för att livet längtar efter riktig optimism”).

 

"Mon the Biffy!" är ett slags hejarop som hängivna fans ropar ut mellan sånger på spelningar, eller innan bandet kommer ut på scen. Hade gärna velat hört med mina egna öron om fansen gjorde det när dom var förband åt Muse på den legendariska spelningen på Wembley Stadium

 

 

Daniel Adams-Ray syns på dom flesta festivaler i sommar.

Festivalsommaren ser inte alltför lovande ut än så länge. Storsjöyran har än så länge bara en unik artist som lockar och det är Looptroop Rockers. Men dom brukar kunna lyckas jäkligt bra med sin line-up. Inte lika bra som Where The Action Is 2008, men bra över medel.

W.T.A.I har släppt ett grymt artistnamn på sin plansch! Coldplay! Det enda som kan mäta sig med det släppet än så länge är Metaltown. Jag syftar självklart på ett av 2000-talets säregnaste band. System Of A Down har sitt sound och det sticker ut. Tyvärr dalar dom med resten av sin line up med Korn, Volbeat, At The Gates vidare drastiskt ner mot Cradle of Filth och Khoma.

Way out west har för tillfället endast Robyn som fanns på Peace and Loves fjolårs-line up. Förra årets bästa festival har inte kommit upp eller i sin rätta glans. Håkan Hellström, Kings Of Leon, Maskinen, Mustasch, The Sounds och Soilwork i all ära. Men i fjol hade dom ju Danko Jones, Jay-Z, The Hives, MAndo Diao, Nofx, Billy Talent, Them Crooked Vultures och Hoffmaestro. T o m Gatufesten hade bättre line up i fjol än vad samtliga festivaler har i år!

Jag ska visa er vad alla festivaler hade och har.

Jag hoppas innerligt att festivalsommaren blir bättre. För så här kan vi inte ha det.


Storsjöyran 2010





Storsjöyran 2011




Metaltown 2010




Metaltown 2011



Peace and Love 2010



Peace and Love 2011




Hoppas att arrangörerna skärper sig och siktar lite högre än vad dom gör just nu.

No offence Carro. Men jag kan medge att Håkan är bland det bästa just nu på festivalkartan.

Just nu!

Vi ska nu fördjupa oss lite i min kusins låt tips.

Band of Horses är ett indierockband som bildades 2004 i Seattle, Washington, USA. Bandet bestod ursprungligen av Ben Bridwell, Mat Brooke, Chreighton Barrett samt Rob Hampton. I februari 2006 gick även Joe Arnone med i bandet.

Bandet startades av Ben Bridwell och Mat Brooke, efter att deras tidigare band Carissa's Wierd lade ner. De nådde snabbt stor framgång och fick skivkontrakt hos Sub Pop, efter att de släppt en EP på egen hand 2005. Året efter fick de uppträda på The Late Show with David Letterman, dock utan Mat Brooke som officiellt lämnade bandet 25 juli 2006 för att satsa på sitt andra band, Grand Archives.

 

Under 2009 var även svensken Ludwig Böss medlem i bandet, men Ben Bridwell meddelade i mars 2010 att så inte längre var fallet. Böss är annars känd från bandet Ray Wonder.

 

Band of Horses - The Funeral

Jag språkade med min något äldre, allmänbildade och smått galna kusin
för inte alltför länge sen i mobilen. Han berättade för mig (mellan raderna)
om sin våta sommardröm som han har. Kanske inte just att få se detta
Main Event. Nä han är mer intresserad utav förbandet. Nu finns det ju två
Men det jag syftar på att han vill se är Band of Horses.
Klockan är för mycket för att skriva om samtliga band, men jag gör så att
ni får ett smakprov utav samtliga och sen så gottar jag ner mig i dom lite mer
djupgående senare var för sig. Hur låter det.

Förband nummer 1.





Förband nr. 2




Main Event of the Show

På sistone har det hänt så mycket runt om mig. Så jag la musikbloggandet på sidan av. Men nu när jul, nyår och allt annat börjar avta så ger vi lite utrymme till musiken igen.
Musik 2011 ser rätt lovande ut som sagt. Men nu ska vi blicka tillbaka till ett band som kom, försvann och återuppstod igen.


Bandet startades 2000 men kom inte till allmän kännedom förrän 2004 efter att tidigare bara "repat och varit anonyma tidigare" genom åren.

Efter att ha släppt debut självbetitlade EPn i september 2004 började bandet få uppmärksamhet i hemlandet Australien. EPn nådde plats 35 på Australiens singellista.

2005 åkte bandet till Los Angeles för att spela in självbetitlade debutalbumet tillsammans med producenten Dave Sardy, som tidigare arbetat med bland annat Jet och Oasis. Albumet släpptes i augusti samma år i Australien och ett drygt halvår senare i resten av världen. Första singel att släppas var Mind's Eye som tog sig upp till en 29e plats i Australien, samtidigt som albumet nådde en tredje plats som högst. Albumet vann en J Award för årets bästa Australiska album.

År 2006 bestod av mycket turnerande och bandet spelade på en rad stora festivaler runt om i världen. I augusti gjorde man sin första konsert i Sverige på Debaser i Stockholm.

I slutet av året släppte bandet Joker & the Thief som sin fjärde och sista singel från debutalbumet. Låten blev deras största framgång på singellistan i hemlandet, där den nådde plats nummer åtta. 14 november blev Led Zeppelin invalda i UK Music Hall of Fame, där Wolfmother spelade Zeppelins Communication Breakdown som en hyllning.

På Grammygalan 2007 vann bamdet en grammy för Best Hard Rock Performance med låten Woman. Den 7 juni framförde bandet sista spelning med debutalbumet i bagaget, på Live Earth i Australien.

Den 8 augusti 2008 blev det klart att bandet splittrades, men Andrew Stockdale lovade ändå att jobba klart med bandets nästa skiva med nya musiker.

6:e och 8:e februari 2009 gjorde bandet några spelningar i Brisbane och Sydney under namnet White Feather. Dom är nu en kvartett och har fortfarande Andrew Stockdale som frontfigur. Under båda spelningarna bytte han gitarren mot keyboarden på några av låtarna. Med han på scenen fanns Aiden Nemeth på gitarr, Ian Peres på keyboard/basgitarr och Dave Atkins på trummor som även spelar i Resin Dogs.

Låten jag tänkte tipsa om är öppningsspåret på bandets debutplatta. Den är som ett pistolskott och energin finns i resten utav skivan. ¨

Bandet jag skriver om och är Wolfmother!

Wolfmother - Dimension

2011 har tagit sin start och ryktena säger att detta kan bli ett rätt bra musik år. Här är mina anledningar till varför jag tror det.



1. System of a Down vaknar ur sin dvala och gör ett besök i Sverige i sommar.

2. Bright Eyes släpper nytt!

3. Coldplay håller på att skriva nytt material till ett comeback album.

4. Metallica släpper nytt.

5. Foo fighters kliver in i studion efter en lång paus från rampljuset.

6. Soundgarden gör comeback!

7. In Flames är i studion i detta nu!

8. Muse planerar inför ett nytt album för 2011.

9. Blink182 släpper nytt.

10. Red Hot Chili Peppers planerar comeback med ny gitarrist.


Men det absolut roligaste System of a Down som gästar vårat avlånga land.
Det firar vi med en låt från dom!

Atention!

Den första personen som får sin låt omskriven från ThisIsNoise-låtlista är min gode vän Pälle.
Jag har hört gruppen vid olika tillfällen, men inte riktigt fastnat för dom. Men nu när Pälle la till Royal Republic på låtlistan så fastnade jag för dom fullständigt!

Dom påminner om tidiga The Hives och Franz Ferdinand. Väldigt skön rock med ett högt tempo och bra texter.

Royal Republic är ett svenskt rockband som bildades i Malmö i slutet av 2007. Bandet består av Adam Grahn (sång/gitarr), Hannes Irengård (gitarr), Jonas Almén (bas) och Per Andreasson (trummor).

 

2008 började bandet spela in sitt första album i Beach House Studios med producenten Anders Hallbäck. Albumet blev klart hösten 2009.

 

Albumet släpptes i Norden 2010 och togs emot väl av press, fans och radio. Alla tre första singlarna; All Because Of You, Tommy-Gun och Full Steam Spacemachine tog sig upp på #1 på Bandit Rock's "Most Wanted", och Tommy-Gun nådde #1 på MTV Rockchart där den stannade i flera veckor.

 

Royal Republic - Full Steam Spacemachine

Nja inget låttips. Men när ett band tar en klassisk låt från en helt annan genre och gör om den till sin egen så kan det bli så här bra.

I brist på annat så lägger jag upp lite videos på grymma gitarrister.

Vem är den bäste?





eller?





eller?




eller?




eller?




Det är erat val.

Vem har sagt att det måste vara lätt att spela trummor?

Nu har det kommit till det band som har betydigt mest för mig inom musik. Sen är dom ett av Sveriges mest framgångsrika band. Dom har turnerat världen över. Dom har brutit Jantelagen tusen gånger om med sin sköna kaxighet. Jag pratar naturligtvis om Fagersta-bandet The Hives!

2008 så fick jag faktiskt träffa min hjälte i det verkliga livet. Mr Howlin Pelle! Det var när jag och min goda vän Jens var i huvudstaden på en endagarsfestival. Where the Action Is hade en grym line up med band som Hellacopters, Sahara Hotnights, The Hives, Queens Of The Stone Age, Mando Diao och Foo Fighters.



Jag började lyssna på The Hives i samma som dom släppte sin grymmaste skiva hittills Veni Vidi Vicious. Jag fastnade för deras musik på en gång. Dom har en glöd som inte ses hos många andra band. Dom ger verkligen 110% på scenen. The Hives bildades enligt sin egen mytologi 1993 av PR-geniet Randy Fitzsimmons, en förmodligen uppdiktad person. Randy Fitzsimmons satte inte endast samman bandet, han lärde även medlemmarna spela. Omslaget till fullängdsskivan Tyrannosaurus Hives lär vittna om Fitzsimmons existens. Där syns fem personer på framsidan, men på baksidan syns sex par ben.

Alla i bandet har artistnamn som dom alltid använder sig av. Samt att alla i bandet framträder i enhetliga svartvita kläder. Så The Hives består utav.


Howlin Pelle

Sångare


Nicholaus Arson

Gitarrist

Vigilante Carlstroem

Gitarrist

Dr. Matt Destruction

Basist

Chris Dangerous

Trummis




Låten som jag har tänkt tipsa er om finns med på bandets bästa skiva. När grabbarna släppte den så hade dom fyllt enbart 21 år. Man hör tydligt den kaxiga attityden i texten. Självklart tog jag ett live-klipp så ni får ta del av deras energi.

The Hives - A Get Together To Tear It Apart

Jag minns att ända från första låten med det här bandet så älskade jag dom. Det är rysligt att vissa stunder kommer man ihåg så jäkla väl. Jag kom nerför backen bakom Folkets Hus på väg mot ortens ungdomsgård. Det var inte mycket folk där. Någon höll på och spelade en skiva i cafeét. Fritte som var där sa åt dom att nu jävlar skulle han få höra sin låt en gång till för den var så jävla bra. Bara det första riffet fick mig helt fast sen i det här bandet. Låten heter Fat Lip.

Sum 41 är en kanadensisk rockgrupp från Ajax, Ontario. Bandet bildades 1996. 1999 fick man skivkontrakt med Island Records. Namnet Sum 41 kommer från att gruppen bildades 41 dagar in i sommaren. De spelar alternativ rock med vissa matal- och rapinfluenser. Basisten Jason McCaslin blev medlem i bandet 1999 efter en rad basister. De fick ett skivkontrakt med Island Records 2000. De hade hård konkurrens med andra band som Green Day och Blink-182. De släppte sitt debutalbum Half Hour of Power den 27 juni 2000. Den första singeln som släpptes var Makes No Difference. Låten har två olika musikvideor. Den ena videon bestod av ihopklippta filmklipp. Den andra filmen var när bandet hade ett houseparty.

När jag började lyssna på Sum 41 så bestod bandet utav Deryck Whibley (sång, kompgitarr), Jason "Cone" McCaslin (basgitarr, bakrundssång), Steve Jocz (trummor, bakrundssång) och Dave "Brownsound" Baksh (sologitarr, backrundssång). Men i maj 2006 lämnade han gruppen för att spela med sin kusin i Brown Brigade, då han kände att Sum 41 inte hade samma "sound" som han hade. Tom Thacker (sologitarr, bakrundssång, keyboard) följde med bandet på deras turneé efter att Underclass Hero släppts. Men bandet är numera en trio. Sen Dave lämnat bandet så märks det även i musiken. Han är en skicklig gitarrist som blir svår att täcka upp.

Men den här låten är från när bandet bestod utav alla fyra. När dom hade börjat att spela lite tyngre rock än tidigare. Men när dom ändå hade kvar sin humor i texterna. Albumet släpptes 2002 och heter Does this look infected? Njut nu utav låten!

 

Sum 41 - Over My Head (Better Of Dead)